Norrländska Korrespondenten – 10 september 1859, sida 2

Louise bad länge och återfann i bönen krafter. Ty bönen tröfar och stärker; bönen, den gudomliga föreningen emellan Gud och menniskan; bönen, fom englarne föra på fis na wingar till den högfies fötter för att sedermera äterkomma med friden till den bedjandes bjerta. ARE! lyckliga de, fom funna bedja. — IIL Framtid. Förtwiflan är i början en brinnande feber, hwars plågor ästadkomma en in: bibad styrka; få länge detta :illfånd war rar blifwa de swäraste beslut lå:tta och räfnade sör intet. Men då denna försia kris är förbi ef erträder modlöshet öfwerspänningen, waghet fraften. Då ryggar man tildafa för de före sarser man fattar; man nedtryckes under den börda mun ralagt fig; man tror fig vanmaktig att bära der; man tatflar på sig sjeli; mun gråter. Så gret Loutse, den stackars flickan fom tnappast demnat barndomen; hon fann fig aacna och förlorad i det fora huset, fom I