Norrländska Korrespondenten – 10 september 1859, sida 2

måga och ett folks framåtskridande i mo ralisk och ekonomisk synpunkt, intager or twifwelaltigt ert rationelt landtbrufs ine förande ftamsta rummet; wäl år der sann: att bergsbruf, handel och näringar kraftigt i fin mån bidraga, men hwad som fordom fcamhöllis har fednare tiders erfarenhet förs laftat, nemil. de sednares gynn an de vå åter brukels bekostnad; dessa åsigter äro nu: mera lycligtwis föråldrade, tad ware upp: losniageus figande, hwllen lätt mennisocna inse och rärt wardera ut högre Återbrufs inflytande vå den almäånna wålmågan, ett inflytande få slarlt, att den sanna fosterlandowånnen ide nog fan be hjerta och befrämja denna wår wigtigaste moderaäring, hufwudådern för den sanna rikedomen, beständande, om ån alla andre näringsgrenar skakas to fina grundhwa-, lar, Vymilfet med dem låttare fon hånda, emedan tnenniskorna I mer eliet mindre mån funna inskränka fina behof, då, hwad landtbrutets alster beträffar, en hwar Des höfroer tidegna fig def produkter för lif weto uppehålle; wi fe härutinaan huru nödwåndigt det år att ett land och ett föll rått weta att uppfatta wärdet och nyttan at aman kunskap, spridd inom äferbrutet, hwilket HÄR sker och fan winnas genom eu landibruköstolas arläggand-, särskildt för prowinsen Medelpad; i föregående nu mer of Norrl. Kortespoadenten läser wan en uppmaning till låneis innewånare att, hwar och en fom nitålskar för åferbrutetd. jramätstridande inom Medelpad, torde in: funa fig den 15 dennes på rådstugan, för en sammankomsts hälande i denna för Mretpar få wigtiga fraga; wi tro med sätta att någonting wigtigare för låänets framåtskridande på mänga år icke blifwit utlys, och wi förmoda alt den kommer att blifwa af såwal standspersener som allmoge talrikt besölt; detta år hwad wi hoppas; latom of nu granska, huru och på hwad fått en landidruksskola skulle funna gagna. Jnjändaren af denna arti få tror fig till en det fånna allmogen, eller åtwindone deras åketbruk, och hwad oetta träffar är i den saten mydet öfrigt att önsta; härpå får ingen förundra fig, an får aldrig förglömma att, under åre handraden, alimogen wartt öfwerlemnad åt sig sjelf och fina egna rön, ide erfarit andras, haft inga exempel att efterfölsa, ide tomant öfwer läncts gräns, ån möj ligen under en årstid, då djup snö betäck ste sorden; fan man om man besinnar detta, annat ån till och med förwänas öfwer de frunfteg fom hår och der uppenbara fig, utsförda på god tro och hwad de mojligen tunnat inhemta i en dok hår od) der på: träffad, nej! wäl år det sannt att mycken egenkårlef råder inom denna klass, men ajwen detta fel kan förswaras, om man be tänker, hwad har det allmanna gjort för spridande af bättre kunstaper inom åker bruket? har ide almogen genom att öf. werieuuas år fig fjelf, VUf linesen i det hiunuedffa mtr, troti fig wara oöfwettråfflig då ban gjort fom hans fader läått honom; han fer wål att årets gröda fele slär, orsalerna kan han ide jörllara, alt strifwes på wår Herres räkning, dermed låter bonden fig usja; ett fel, begånget af. SS Sn VR ÄÄMAAA — —