Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1859, sida 3

. — — — Stockman log, sågande til Hen: rila: — Det forra är ej omöjligt, till och med ganska möjligt ... men det senare wet jag ej, buru det skulle tilgå ... ban, fom wände den stöna Aurora Kö nigsmark ryggen, lärer ide hafwa lust att tilltala en liten obetydlig flicka, fom du år. Wid dessa ord färgade en djup rod. nad Henrikas finder, och wi äro ej wid sa på om det ide war en liten förtrytels fe öfwer epithetet en liten obetydlig flida, fom denna gång satte hennes blod i omlopp. En ung man inträdde nu, hwars drag liknade fadrens; hun helsade knappast och, utan att säga ett enda ord, satta han fig i en aflägsen wrå af rummet. — Hwn är det med dig, Henrik? frå gade fru Stockman. — Bro, swarade han kort, stödjande hufwudet mot handen. — Nu, Henrikf, fåger tu en osanning, inföll Henrika, i det hon steg upp och gick till honom. — Våt bet wara då, men plåga mig ide, swarade han straft.