Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1859, sida 2

qras osalight. Guru skenbarlig denn moifägelfe tyckes wara, få finnes den e . medlertid i sjelfwa werket ingenstädes ål utan i låsarenas missförstånd. Hwad å ) det nemligen, fom vå det ifrågawarand sållet af Auedurgiska bekännelsen förka ti flod? Swar: Wederdöparenas lära, at barnen förutan dopet salige warda. — Öwead inarbår då denna af wår bekän. nelse farfastade wederdöparenas lära? Wil., ja wederdöparena med sin lära om bar. nens salighet utan dop werkligen ingen. ting annat uttrycka ån det ödmjuka hopp till Herrans baruhertighet, att Han på för oss outransalliga wägar nog skall weta att hälla flälsningens nåd i ewigheten tilgånglig för de spåda, hwilla utan fitt eget förwållande saknat tillfälle att komma till nådens delaktighet i tiden? Jo misfers ligen innebär, såsom wi i dessa dagar få tillpllest förspåötja, wederdöparenas lära något helt annat. Den innebär, att barnen såsom fria från arssynd redan af nas turen åro salige, att de hwarken behöfwa eller funna genom dopet delaktiggöras af Christi nåd, att barndopet i och för fig sjelf år förfoftligt, och att således enligt Herrens egen för Hans nåderike på jorden fastställda ordning barnens salighetswåg ide går och ide skallågå genom Dos pet. Deuna låra — den och ingen ansnan — år det fom IX art. af Mugsburs gista befännelfen förfaftar, och i motsats mot denna willfarelse ställer samme artis fel den på Skriftens ord grundade läran, att dopet är nödwändigt til saligheten, d. å. att, enligt den ordning, fom Herren för sitt nåderife fastställt och för oss i Ore det uppenbarat, hwar och en, som i tiden slall komma till Christi och Hans nåds och salighets delaktighet, måsie söka och erhålla denna delaktighet i Dopet, hwadan ock de små barnen böra till Christum i dopet frambårag, få sannt också de äro förda med fynd och behäfwa att från jynden och dess dom genom nåden frålfte warda. Motsäger nu wår catecbesförs flaring en fådan lära vm dopets nödwiåns dighet, säsom famma lära af de wederdöpare emotfåges? Nej ingalunda. Utan twärtom blifiwer, i stycket nåft före det anförda, frågan: Ar Döpelsen nödig? uttrydligen beswarad med: Ja wisserli, gen; ty Christus säger: utan em warde förd af Watten och Anda, fan han ice) ir gå i Guds rif. Wi finna saledes i! den allmänna fåran om dopets NÖdDMåns dighet äfwen för barnen mellan wår Swenska larobok och wår lutherska befåns nelse en ganska tydlig öfwerensstämmelse. Hwad åter betraffat den särskelta frågan, huru Herren, som bundit oss, men icke fig, wid wissa bestämda medel och orde ningar, will, i fin outgrundliga barmbhertighet, i ewigheten Handla med dem, hwilfa ide kunnat komma till hang delaktighet i tider; så beswaras denna fråga med af. seente på be odäpta barnen, på fått wi hört och weto, af wår lätobok; men af Augeburgiska bekänuetsen blifwer den frågan alldeles förbigangen, ty denna bekännelse spsselsätter fig ide med afgörandet af ett sådant undantagsfall utan åts nöjer fig med att framhålla den allmän: 2— AA 3