Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1859, sida 2

n wJnöf -w.i. 4 Det war tydligt att bon wäntade nås gon med mer än wanlig otälighet. Slutligen glänste hennes bruna ögon af högre klarhet, kinderna fingo en wars mare färg, och de ännu högröda läppar, ne, förut liffom fängslade af en dyster tanke, frigjordes i ett belåtet leende. Ty hon såg tydligen dernere på gångs stigen ofwer ängen twenne resliga geftals ter nalkas med långa maschersteg til Kuis pela gård, J aftonsolens ljus funde man se på deras mellanblä enkla rockor, på de grofs wa stöflorna upp till knän, bjortläderge handskarna med elghudskragar, de små trebörniga hattarna, de långa wärjorna och den stolta hällningen att de woro twenne Caroliner. Först på närmare häll kunde man uppe täcka att, de redan nätt en hög ålder. Jag kände på mig fade fru Mondolin att de skulle fomma jus i dag. Hon gömde damborsten och gick ut på försuguqwisten, att wederbörligen mottas ga de fremmande. Hon behöfde ej wänta länge förrän de inträdde genom grinden och genom def