na regeln, hwilken här är, att barnen så wäl som alla andra skola upptagas i Guds rife och föras till saligheten genom Dopet. Uti ifrågawarande punkt kan således, enär densamma af Augsburgiska bekänneljen ide beröres, ide heller mellan denna och wår Catecheaförklaring någon confliet uppfomma. Men will man påstå, att Augsburgiska bekännelsen, ifall den specielt upptagit frågan om de odöpta barnens ewiga fördömelse, dock nödmwmåäns: digt skulle hafwa bejakat denna fråga tid följe af de i Art. IX uttalade allmänna grundsatser, få påstå wi först och fråmft tilbafa, att en sådan slutsats uka litet fan med råtta göras, fom swaret: ja wisferligen på frågan: Ar Dopelsen nödig? fan med råtta sägas hafwa bort nödfafa wåt lärobok att swara: ja i stället för: nej på frågan, om de barn blifwa osalige, fom utan döpelse dö. OM hårtill lägga wi sedermera utan twekon Det påståendet, att läran om de odåpta barnens ewiga fördömelse år få långt ifrån att nödwändigt böra ur den Augsburs giska bekännelsen positivt härledas, att en säådan hårledning twårtom bestämdt warit föt den ursprungliga syftningen af denna bekäånnelse fullkomligen främmande. För att owedetsagligen bewisa detta, dehöfwa wi blott erinra, huru reformatorerna fjelfwe utttyckligen i fina skrister reservera fig mot den iftågawarande förmenta conjequensen af de grundsatser, de i bekännelsen gemensamt uttalat. Gud har ide bundit fig så wid fina Sacrament, att Han ide skulle funna werka på annat fått, utan Saframent: säger i i detta asseende Luther. Han uttalar denna för honom ledande och ufgörande tanke sarskilt i ett utlåtande, fom han afgaf just med afseende på den jråga, wi här förehafwa. Tillfrägad af en Pastor, M. Anton Lauterbach, huru ledes man borde förhålla fig med de möd. rar, hwilka woro i oro och befymmer för deras utan dop aflidna barn, swarar nemligen Luther, att den största förfigtighet wisserligen wore af nöden wid den underwisning, fom i sådana förhållanden ät de bekymrade meddelades, hellst annard den råa hopen endast alltiför lått kunde taga fig af lårarens om anledning att betrakta Saframentet säsom en likgiltig och öfwerflödig sak. Men wisade sig de moderliga bekymren werkligen härflyta af ömma samweten och Herrans frultan, sa funde man dock tryggt trössta de bekymrade hänwisande dem till Guds godhet och barmhertighet, hwilfen nog menade mål med de små och wisserligen skulle, då desja utan egen förskyllan gått miste om dos pet, fomma dem wänligt ihåg? J öfs werensstämmelse härmed säger ock Luther i en predikan på Christi Himmeldfirdås dag, med anledning af orden: Den der tror och blifwer döpt ete.: Man bör dere före få förstå denna texten, att Döpelsen härmedelst år påbuden och stadfästad, får fom en sak, den man ide bör förakta, utan, fom sagdt är, bruka; dock måste man ej spänna bogen alltför högt, och fördöma någon derföre, att han icke har kunnat komma til Döpelsen ... och är det alltid endräfteliga få trodt och hållet, att,