Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1859, sida 3

Bon der Lanken blef likwäl snart otå lig öfwer sitt eget wankelmod. Då han jemförde Paqualins lugn med fin fruftan, föl det bonom in, att man funbe anfe honom för feg. Hang panna lade fig i mörfa weck, oc han höjde ånyo mordwapnet ... ut hpwilket i detsamma en elossräle sprutade och en dänande knall ljöd. Stirrande följde han blixien, för att se följden. Ännu stod Paqualin. Han började till och med att höja sin arm, för att äfwen i sin ordning skjuta; men i detta ögonblick bleknade hans ansigte, en hastig stälfning ilade genom hans lemmar, och pistolen föll till marken ur hans band. Krutröken inswepte derefter taffan i ett moln. Men von der Lanken arade hwod fom hade skepp, och med en förbanneife faftas de han bort sitt wapen, i assigt att har sta til Poqualins hielr; men i detsamma märkte ban twänne fruntimmer ila fram i skuggan under wallarne, och ban fans nade, för att se, hwilka de woro, och igenkände snart med förskräckelse Fransista och Maria, (Forts.)