ide naturen tydligen påvekat detta genom att få rikligen förse oss med s. k. absolut fogjord, der ingenting annat trifwes ån fog. Liager ide der öredwid den gora jorden, fom ärikligen lönar odlarens mör bor? Hwarfore icke följa denna få tyd. ligt uttalade wink? Hwarföre skulle wi nedläågga arbete vå ford fom ide betalar det, då wi hafwa full swielsättuing med förbärtrandet af den avda jorden? — Flera tecken gifwa wid handen att mi ide längre få dröja med denna slimatens tultur, om ide allwarsamma olägenheter stola uppstå af viterligare försummelser. Första steget år redan taget genom de på gående geologista untersofningarne. Wi böra äfwen hoppas att Rikets Stånder snart skola inse nödwändigheten af, och derföre anslå medel till de föreslagna af wågningsarbetena för landets mattenfsmr lingar o wattendrag. Sedan återstär att uppgåra en allmän plan och att dels genom direkta årgärder dels genom lagbud mot skogens förödande på wissa stäl len ellet under wissa förhållanden bringa den I werffållighet. — — — — — Fllekan och BIOmmam. Lilla, sköna, blyga blomma, Säg mig om du har ett språk? Alla synas glada, fromma, Känner blomman intet tråk? Mon hon aldrig sorgsen klagar, Har bon endast sälla dagar? Hafva alla lika blifvit, Ingen fattig, ingen rik? Har Gud eder lika gifvit, Är du äfven honom lik? Blomma säg mig, om du vet, Hvad som är lycksalighet! Blott en blomma har jag blifvit Och du frågar likväl mig; Lyssna, jag vill tyda lifvet Bäst jag kan det nu för dig. Gud dig störst bland alla gjorde, Mer än jag du veta borde, l När i solens glöd jag smäktar, Och min blod blir het och varm, Då med vindens varma fläktar Går en kyss till grannens barm; Kyssar hjertats känslor tyda, Det är språket som vi lyda När sin strålbliek solen sluter, Sorgen blommans hjerta når, Och kanske i kalken gjuter Mången då en osedd tär; Men snart solen från det höga Kysser tärn ur blommans öga Färger, strålande och sköna Bladen på den ena klär, Då en annan i det gröna Blott en enkel klädnad bär; Alla nöjda, ingen klagar, Derför ha de sälla dagar. Skön du sade nyss mig vara, Och du frågar likväl nu, Om jag liknar Gud — min Clara! Detta gör ju äfven du. Länge har du väl fått röna, Han är källan för det sköna, FE