Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1859, sida 3

Hastigt och beslutsamt höjde han upp armen. Pistolen glänste i banden; men han sänkre den åter. En swärmodig tanke skuggade hans panna. Paqualin rörde sig ej ifrän stället: orårlig och lugn afwaktade han sitt ödes dom. Solen hade böjt sig något. Morgonens skimmer öfwersträlade hang ansigte. Ofwer hans läppar gled ett wänligt och mildt leende. Det war Fransiskas bild, som, lik en tjusande gratie, swäfwade öfwer hans hjertas werld, förbi hans ögon. Hederns lagar böra alltid wara enkla och sanna, mildrade af en förädlande moral. Inom militärständet hafwa tis der likwäl gifwits, då den beherrffade fin dyrkan med drakonisk intolerans och fivängs het. Hederns desrotism är ej bättre än den politiska dispotismen: båda twå förs klara wår ädlare natur och wära bästa känslor i belägringstillständ. J stället för att hjerta oc förnuft bira döma mens nistors handlingar, dömas deaf en frigs: rätt.