Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1859, sida 3

På denna grundsatts sones oc solsande ur Sw. Ps. N:o 278 hemtade werser häntyda: ÖO menska! hör det bud, bwartill Du bör all gerning föra: St andra gör, bwad jelf du mill, ultt de dig skola göra! Dem, som öfwa wåld ech llist, Bidar Araffet mig: De draga swärdet ut; Men si, det stoll tid slut Gå in i deras hjerta. Den starke Hämnaren, som ser, Hur de fin båge bända, Att en oskyldin fålla ner Och krossa den elända, Han, till deras blygd och fall, Rätten skipa skall: DÅ stjelper deras makt, Förswinner deras praft, Och bågen sönderbrister. Men dem, som i allt godt bestå Hertans dom förbida, Dem skall det vå på slutet gå, Ånskönt en tid de lida: Des ras rått blir uppenbar, Som en middag (lar; Och Herren, fom han sagt, Stal hålla dem wid maft Ut den onda tiden. Så handla rått, och Fföt ej om Att werldeng lön begåra, Men haf din lust: Herranom, Blif i ditt land med åra! Hwad ditt hjertå önskar fig, Kan han gifwa dig; Thy anbefall din wäg I Herrans hand, och äg Hang lag uti ditt hjerta. wid underrättelsen Om DiDet blifvit natt på svenska snillets himmel dess klara stjernor glesnat mer och mer; och snart, till ledbloss, bland det vittra hvimmel, blott någon lysmark här och der man ser. Vi hafva icke mycket att förlora. tv någon gengäld ej vår nutid ger! — Den siste, gyllne länken af de stora, de svenska snillen, Agardh, är ej mer, Ack, fastän matta lyrans strängar klinga. jag dock, då varmt för dig mitt hjerta slår, har vågat dessa enkla blommor bringa, 10 blomsterkung-: att strös uppå din bår. Hvad kraft, hvad eld uti ditt öga glödde, fast mildhet bodde i ditt ädla bröst, vär visdoms-lärorna Du kring dig spridde åt skilda håll, med en harmoniskt röst. Lik seglaren, som bort till fjerran länder styr öfver stormigt haf den djerfva färd, Du kastat ankar vid de skönsta stränder saf vetandets och vetenskapens verld. En stjernas bana, mossan uti gruset, en statsmans pligter, pedagogens värf, för oss tydt och tolkat har, ined ljuset utaf din tanke lika klar som djerf.