Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1859, sida 3

ska henne. Det läg någonting lidande i bennes ansigte; men detta lidande uttryck ökade blott ännu mera det interesse hon ingaf. Den sorg, som läg i hennes hierta, war färlekens första sorg, och oaktadt de qwal, fom den medför, är den bod ljuf, alldenstund man i sjelfwa werket först ge nom den gör werklig bekantskap med färs leken. Kärleken fan lika litet utweckla sig utan strid, som lifwet. Det sköna ar alltid enkelt. Hon war också klädd få enkelt, fom möjligt. Ev mörkblå sidenklädning omslöt hennes smärta former, och blott en enda gul bandrosett prydde hennes bröst. Hon bar de swenska färgerna ... gult oc) blått. Dä bon gid fram i danssalongen des lade fig gästerna till höger och wenster, och ett fort of bifall ljöd omkring henne. Hon passerade helt nära förbi Paquar lin. Wid hennes öfon lopp en ofriwiltia rörelse genom hans leder, och eu lätt darrning skufade henne. Deras blickar mottes. Det war twäåÄ själar, fom upplöstes i en ströle; det war vå hjertar, fom smälte tillhopa i en enda låga. (Foris.)