Norrländska Korrespondenten – 30 oktober 1858, sida 3

men då jag nårmade mig def propeller, märkte jag att båten drogs emot detfams ma, vaftadt mina ansträngningar att hålla båten verifrån. Jag tök Då nediriftning från skeppet och fom upp på wattenytan nåra en båt med kölen wänd uppåt; jag llättrade upp på densamma, och genom att draga den åt sidan lyckades det med tillhjelp af en måg att få båten upprätt, ehuru alldeles sull af watten. Atorna hade förlorate da den kanttade, och det en da jag funde finna att ro med mar nå. gra sammanspitade spjalor på batens sidor. När jag såg mig omkring war skeppet på sJå mils afständ ifrån mig. Jag kunde je mån och qwinnor, twå och tre tilljams mans, springa öfwer bord, och på åtföilli gå awiunor bade elden fattat i klåderna. Nägra wåntode anda uu sistu ögonblicket och störtade sig då i hafwet för att undgå en jotsärligare död. Efter en half imma syntes ingen mera på skeppet. Jag tafwade mig nårmare skeppet och uppfiffnde en tyst Nu fåg jag ett skepp närma fig, fow nådde ängfartyget omkring fl. 5 e. m. Wi siyrde dit och blefwo kl. half 8. sedan wi hade warit 5 timmar i watt net, upptagne utaf en af skeppets båtar. Det war den franska batken Maurice, fapten Ernest Renaud från Nantes. Han hade dä räddat 40 paesagerare, de flesta från Zuftria8 dogspröt. Kl. 8 kom en metallic boat med 23 personer, bland hwilka förste och tredje styrmannen; federe mera uppfiskades ytterligare 3 eller 4 man. Andre siyrmannen upptogs, sedan han utan tillhjelp ap något flytande föremål simmat i 6 timmar. Flera woro illa bräns da. Endast 6 fruntimmer räddades, bland hwilka 3 woro brända, den ena uydet swårt. Kapten Renaud behandlade oss med den största godhet. Han gaf de lidande pas sagerarne få mycket klåder han hade och war på en gång både sjukwaktare och lår fare, derwid han behandlade fina patiens ter med den utmåärltaste ömsinthet och wålwilja. Jag hade under branden icke sett nögon officer på sariyget, och war fåfer att in gen af dem eller af besåttningen befsann fig akterut, undantagandes rorgångaren for en fort siund. Jag erfor, att når kaptenen fid weta eldens utbrott, rusade han barhufwad upp på däck, och då han säg lågorna, utropade han: 7WWi åro alle förlorade! Han försökte att få ut en båt men denna sylldes genast med matten, och kaptenen störtade sjelf, antingen ofriwillig eller icke, hwilket jag ej fan afgora, i wart net och war snart lemnad längt bakon oss. Flerde uyrmannen jemte andra per —-— Hk er r—)He86 0 ÅWWW-. WA — — — — —i— —m