Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1858, sida 3

bom af Guds ords statter, fom wi til största fördel funna anwända. Endast likar till Tollstadius, Murbeck, Elfwing, Nehrborg, Tolleson, Schartau m. l., hwilfa ringde i stormklockorna bland ett sofwande slägte, och med sanningens magt bröto skarpt in på det ruttna, dåliga och falska i kyrkan; endast sådana arbetare funna befrämja kyrkans uppbyggelje, Matth. : 37, 38. —— — — — — I Tidningen Gefle skrifwes för den 4 Maj: På sörslag tid återbesättande af lediga landekamrerare tjensten i Gefleborgs lån bafwa blifwit uppförde: Kronofogden i Medelpad, landssefreteraren C A. Echhll, samt kronofogdarne uti Upsala län Söders mark och vice häradshöfdingen Bovin, hwaribland br Södermark lärer säsom äldre tjensteman inom famerat: och råkenskapswerken, ån de medsökande, erhållit Kon. Bef:des förord. — Efter en särdeles wacker och warm dag inträffade ett wälgörande och ymnigt regn förledne natt och fortfar ännu under nordostlig storm. — Armar den I Maj. En olyckshändelse af mera sällspord beskaffenhet ine träffade för nägra dagar sedan wid den under Armars bruk lydande lägenheten Sillwif uti Skogs socken. Twenne 6. åriga gossar hade warseblifwit inwid bräde ben af ett lärr små rötter af ett efollons ftorlef, och lära blifwit af deras snarlilhet ned ytterst fmå rofivor freftade, att göra befantskap med deras swak. Olvckligiwis befanns den i första ögonblicket sötaktig, hwarföre den ene gossen genast förtärde trenne stycken, men den andre blott en, Den förre angreps ftrart efter förtåringen of wåldsamma plågor och afled efter 13 timme, men den andre räddades genom ymnig förtäring of söt mjölk, fom siillade de brännande smärtorne. Rötterne tillhöra den giftiga odörten eller sprängörten (cicuta virosa); och dessa, likasom hela wärten, innehålla en skarp saft, fom enligt läkares uppgift lårer föranleda enahanda äfwentyrliga magplågor, fom arsenik. LWdligtwis träffas denna gifliga wärt mera sparsamt, och blott inwid siöstränder, färt och stillastäende watten, och ansägs af aflidne profeesor Gadd få giftig, att wattnet, inwid hwilket wäxten iycktes hafwa trefnad, förklarades af honom icke wara fritt från wåxtens giftiga skärpa. (Mettenff. Acad. Handl. 1774). Genom nårwarande låga wattenstånd i tärret hade ett icke ringa antal af omförmälde runda rötter med utskjutande finare rotskott tommit i dagen, och genom sitt småtrefliga utseende wäckt de stackars barneus uppe märffambet. Emedlertid ämna de i tratten boende förstöra dessa werter, i synnerhet fom gruppernes antal ide lärer wåra så betydligt.