Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1858, sida 3

få allmänt utbredda, att man knappast wet, hwar man skall börja eler sluta, når man will tala i detta ämne. En söndagseftermiddag såg man, i en af wåra Norrlånoska sjöstäder, en stor, groflemmad, måderbiten sjöman, klädd i fina hwita han skar, efter få kallade glar cehandskar. Han hade föpi det stör sta paret, fom fanus i den mål sörsedda handelåbos den, och bokhåFhnten Hade hjelpt honom art utwidga dem och andas uti dem, få att De skulle gå på händerna. Det ovat todt måste mannen stå med fingrarne ut spårrade i solsjädersform, och man såg tydligt, att det minsta försök att böja fingrarne skulle språnga sönder handskarne. Man iockte fig til och med redan fe den bruna handen skymta fram genom en och annan fin remna. Beck och tjära äro sjömannens ära säger ordspråket. Men en matros i glacehandskar! de tacklar iha, fom sjömannen bruka såga. Mannen såg onekligen löjlig ut, der han stod på gatan, liflig och ledig i alla fina rös telser, men med händer och fingrar stela och orörliga fom på en bildstod. Man fan derföre ej få mydet undra på, att trenne ytterst fint och nymodigt klädda yngre herrar, fom gingo förbi, utbrusto i ett kanske alltför oförftåldt och högljutt skratt. Matrosen blef ond och knöt iwres desmod händerna, hwarwid handskarne ej allenast temnade i alla fogningar, utan på åtskilliga ställen brusto twärt af. Nu war det omöjligt för de unga herrarne, och för någon närwarande, att återhålla sitt löje, utan en få skallande skrattsalwa utbrast från alla åskådare, fom håndelfewis befunno fig på stället, att wår fids man slutligen fann fig föranlåten sjelf instämma i den allmäånna munterheten, afslet de sönderspruckna handskarne och fas stade dem på gatan. En liten stund ders efter som en fattig, ytterst torftigt klädd, gammal qwinna, på hwars bleka ansigte bhuagern tryckt fin hemska stämpel, gående Uuråt gatan. Sjömannen kände henne nog. Dei war hans slägting, fom burit honom till bet heliga dopet, fom skänkt honom den tennsked, hwarmed han första gången försökte föra maten till munnen, fom måns gen gång i hang spåda barnrom, då hans föräldrar hade fnappt om bröd, med glädje delat en fmörgås eller en talrif soppa med fin lille gutson. Wid minnet of detta och af hwad nyss tilldragit fig, kommo tararne I ögonen på wår wån marrtosen. Hen bade, i ordets egentliga bemårfelfe, tatat på gatan ett par riködaler. hwar med han kunnat måtta och fågna den game la gumman en hel wecka. (Fortf.)