Höstbref frän Sandhamn. Af Elias Sehlstedi. Ni frågar huru hösten är beskaffad här ute på Sandhamn, om icke hafwet ibland går öfwer byggningarna, emedan ni hört sa beråttas; men detta, fan jag försäkra, är ingen sanning. Wisserligen blåser det stundom, få att det går genom merg och ben, få framt ide froppen är dess bättre ihopfogad; men år han någorlunda tåt, få har det ingen fara. För den fom nyttjar den besynnerliga hufwudbonad, fom kallas peruf, är blå sten härute en stor olägenhet. Jag fån ner twenne hedersmån, hwilkas perufer på en gång, under deras badsejour, gått all werldens wäg. Den ena bläste opp på telegrafen och förorsakade en mwillertvalla i telegraferingen wid motliggande ftas tion. Den andra tog kosan ånda till Kanholmarna, der han fastnade på den s. k. hwita mårren och war en tid når ra att wilseleda sjöfarande, bwifa ej rått wille igenkänna det gamla sjömärket. Nå got widare känner jag ej om dess öde, an: nat ån att en Lots sedermera funnit den på en holme full med mås-åga. De båda Herrarne, hwilka sålunda för: lorade fina toppsegel, nödgades sedan be gagna en sorts nödfallsperuker af getragg, hwilka en gammal förståndig gumma förs färdigade här emot 4 ff. banko stvycket, och bwilka ej togo fig få illa ut Den andra peruken, fom fastnade på telegrafen, sökte wäl telegrafisten att rådda, men ftormen tog den i samma ögonblid och förde den långt ut på fjärden till Korsön, der formåftaren tog honom för en skjäl och gaf honom ett ffarpt skott med lodbössan, få att han blef obrukbar. Den nyttjas nu af samma formåftare wid rengöringen af speglarna ut Korssö fyrtorn, der han ännu troligen fan beses. Sic transit gloria mundi: petufer ha ingen hwaraktig ftad. Jag har nyligen warit ute på en liten seglats i skärgården för att taga afsked af gamla klippor och skår och ör sta dem aodt slut på det gamla året (1857. Wid samma tillfälle tog jag i betraktande en prestgård änra wid hafskanten. Man skall bo der för att tiktigt wara gömd — och glömd. Att lifnära fig på ett sådant boställe måtte höra till underwerken. Man tänkert på fem bröd och twå fiskar, vä man fer att det får lof att gå för fig. Stackars Komministrar! Då jag flog ut mitt segel och reste han, gjorde jag, mid tanlen på Komunniftrar i allmänhet, fil jande betraktelse: Längst ut på ett stenrös i hafwet, Der lefwer, besynnerligt nog; Ett lif fom år redan begrafwet: En Prest utan ägor och fog, Kan någon med luet fig nöja, Det år Komminiftern i Möja. Så ynklig jag aldrig har anat En prestgård — fe hår min atteft: En ö, fom naturen har danat Att riktigt utswälta en Prest. Kan nägon med litet sig nöja, Det är Komministern i Möja. —— r AWAW VWA Hår inga sällskaper genera, Församlingen bor ej på ön. Hår får Komministern spatsera Oc fpråfa med wågornas dån. Kan någon med livet fig nöja, DHet år Komministern i Mofa. Det hela är ödsligt och naket, Der finns hwarken häst eler dräng, Oc inga små pullor på taket,