Norrländska Korrespondenten – 30 december 1857, sida 3

fin bon, nedlade han fig på tlippan och försökte att sofwa, men hunger och ångejt hindrade honom att somna. Jnnan fos fen war uppe, fatt han redan ånyo på klippkanten och kitade efter att få fe nis gon menniska. Om aftonen hade någon af gårdsfolfet warit hemma från slottern och saknat gubben. Då han äfwen om morgonen icke fanns i huset, berattades det för hans söner, och desje begåfwo fig ut med nä gra drängar att föfa. Så snart de ide sågo till Niffi, och hans båt wid insjön, följde de strömmen åt. Så blefwo de snart warse den gammle der han fatt. Han is genkände också de fina wid stranden. Men intet rop kunde höras öfwer det brusande wattnets larm. Han förstod icke deras tecen. Snart öfwertygade han fig att de med båsta wilja ingenting förmådde ut råtta till hang råddning. Då begynte gubben att förtwifla öfwer den föreflåens de hungersdöoden. Swårast blef det hor nom, når han säg alla de fina fmåningom draga fig tillbaka inåt skogen. — Mic la gårdens innewånare hade skyndat till stranden; de hade helsat på honom, de hade winfat ät honom, men slutligen gingo de bort; de funde ju ingenting uträtta! Den andra dagen lopp til ända. Det war en lördag. Lika bedröfligt såg det ut för den gamle. En och annan of hussolket syntes på stranden, men helsade blott Mer en sommås natt på klippan! Söndagsmjorgonen, bäst gubben satt, kilade en båt fram till forssen. Det war twenne pätsoner, fom foro ntföre till Utajarwi kyrka. Gubben skrek wid deras åspn att de skulle lägga till, eller åtminstone komma så nåra, att han skulle kunna fpringa i haten. Men de sågo intet, och hörde intet. Forsens hwirflar upptogo all deras uppmärksamhet få, att de ide ens mårkte gubben, utan flögo förbi fåfom ett par skuggor på en wägg. Det tpcte gubden också war ganska bårdt, och efter den betan uppgaf han alt hopp om räddning. Så sna:t folket samlat fig wid Utajärwi lyrka och underrättelsen om Nifkis olocksöde blef känd, begåfwo sig sjelmant alla samteliga fockneboarne till den en fjerdingswäg från förfan belägna forssen. Snatt stodo flere hundrade personer på stranden och gapade på MUR samt ropa be vå honon och tilfånnagåfao med åtborder fitt deltagande. Slutligen ankom också presten till ftållet. Då han ide fann några ähörare i fyrfon, begaf han fig för att söka dem i stogen.