Norrländska Korrespondenten – 30 december 1857, sida 3

kunde wara, äfwen i den ringaste bydda, buru hwar och en, om än skenbart obes tydlig menniska funde genom sitt lif wers ka för Guds rike, och för tillkomsten af den herrlighet, som wi alla längta till, och huru hwar menniska i detta arbete kunde följa den Gudomliga Förlossaren, såsom moder eller syster eller broder, och sedan upptagas i de himmelska bor ningar, der de skola få fe Hans herrlige het, då syntes detta lilla lif få fort, få vift, få märkwärdigt och få fult af fram tid och glädje, att enkan, når hon hörde det (och hon tyckte fig aldrig hafwa få förstätt det förut) måfte tada Gud att bon war född, att hon fick lefwa för få sköna och stora ting. Hon kände i denna stund, som om ingenting kunde blifwa henne för swärt mera. Allt tungt hade dod en öfwergäng. Det war det wissa. Och Guds goohet och herrlighet warade ewinnerligen. Det war ock wisst. Och den unga presten talade derom med en glädje, fom strålade från hela bang ans sigte, få att det syntes enkan såsom en engels. — Hon måste åter wända bhufwudet och se på Anders, när talet war slut, och då sag hon äfwen hans ögon