Norrländska Korrespondenten – 30 december 1857, sida 3

Den barhufwade åttioåringen gungade af och an, medan den hästiga forssen fas stade hans fötter åt sidan och tycktes Lf fom med wåld wilja rycka honom lös. Ett par gånger upphäfde han nödrop, som dock öfwerröstades af forssens larm; och dessutom äfwen om de blifwit hörda, hade ingen menniska förmätt hjelpa honom. Slutligen ämnade gubben anbefalla sin siäl i Guds hand och släppa taget; men äfven i den åldriges bröst glöder ännu, med en underbar krast, kärleken till lifwet. Nitti gjorde ännu ett försök. Han finge rade fig och drog upp fina ben få högt han förmådde. En qwist, fom under hans wridningar fastnade wid hang flrumpe band och war nog seg att bära honom, gaf honom ett kraftigt stöd. Han halade sig försigtigt utföre grenen, och lyckades att undan den harmfullt rasande wuttcamassan, fom brusade få tått under hor nom, tomma intill sjelfwa stammen af trädet. Han tyckte just att en öfroeriren fs lig kraft upplifwade hang eljest stela lemmar och wärmde blodet, få utt det fåne des såsom söryngradt. Så beskref han det åtminstone sjelf Så snatt han kommit in på rönnens stam, klättrade han utan swärighet ned på den fasta marken. Hår hade före honom ingen menniffofot trampat. Den lilla klippön war bewext med tåta tråd, och i det innersta snåret hade nås gra starar fina bon. Föröfrigt war flip. pan omgifwen af forssen på alla sidor och dess fina, uppstänkande skum bibehöll en beständig fukughet, hwaraf tråden befunno fig särdeles wäl och frodades. GC mellan trådens rötter utbredde sig en ljusgrön matta af wat mossa, men icke ett bår annat ån de omogna rönnbåren, were te Der. Nitli trängde igenom snäret åt ala Häl, för att undersöfa fin ö, men han fåg ingen möjlighet att fomma derifran. Star rarne, storda af den owana gåflen, flögo hwasst strikande omkring hans hufwud, liksom for att göra narr af honom; men Niffi war för gammal, för att ide hafwa tålamod. Så snart han undersökt Hip. pan, satte han fig på def öfwersta kant, derifrån han kunde fe åt båda eljfirånderna, och wäntade att någon mennifta skulle blifwa honom warse. Att ropa tje nade till ingenting, och den troligaste utsigten för gubben war att slutligen swalta till döds. Gubben Nikki, ensam innewänare på sin ö, satt der hela dagen och gjorde sina bedrösliga betraktelser. Jngen menniska svntes till. Om aftonen, sedan han giort