Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1857, sida 2

ett förordnande af något positift ide ans setts nödigt. För det tredje momentet, hwilket bestämmer straff för proselytmakeri, skulle den fom år angelägen om wår kyrkas oqwals da bestånd wara tacksam, fom af momentet någon tillämpning funde med tillförlitlig het förwäntas. Man fan äfwen sätta i fråga, om bet i hela dess widd bör til lämpas. Huru ofta fall det funna ledas i bewis, att någon med öfwertalande — hwilket fannolift skall stilljas från anwäåns dandet af öfwertygande skäl, något fom wäl ej stall anses förbjudet, eller wars före hade då öfwertalandet och andra otillbörliga medel behöft wara nåmda? hwars före bade det ej dä helt enkelt kunnat heta: den fom söker förmå någon till affall, war de förfallen o. s. w.? — werkat till af fallet? Och samma fråga fan göras bes träffande hotelserna, löftena, de bedrågliga medlen. En proselytmakare lår ej taga wittnen med fig, når han företager fina operationer. Lagen är för det nårmarans de mycket strängare: huru ofta hafwa pros selytmakare efter densamma kunnat beftrafs fas? Stadgandet skall näppeligen funna fallas praktistt, och man kommer lätt på den tanken, att detsamma mera är giswet som ett lugnande medel än för att dermed något hufwudsakligt uträtta. År det od få alldeles riktigt? Det må wara att bee drågliga medel, hotelfer, löften om timliga fördelar förbjudas. Men det öfwertalans de, fom faller tillsamman med öfwmertygans de, skall oc det wara förbjudet? Stal det wara en catholik, en baptist rentaf förs bjudet att om deras tro något yttra? Och få de derom yttra något, få funna de mål ej tillförbindas att derom yttra något före klenligt, något nedsättande. Yttra de dere emot något fördelaktigt, få funna de der med föranleda ett affall och göra fig ffyldiga till straff. Man fan tänka fig uppe komsten af en tidsriktning motsatt den närwarande, en tidsriktning, i hwilken ide såsom nu allting anses tillåtet. J en får dan kan momentet, i fall det blifwer lag, mycket lätt komma att utgöra ett skarpt wapen mot personligt fromma, wålmenans de och oskyldiga catholiker, baptister, mer thodister, hwilka genom denna lag på go: da skäl tro fig hafwa fått rättighet till all den werksamhet, fom deras samwete ålägger. Genom fjerde momentet bestämmes förs hållandet med de barn, hwilkas föräldrar sster barnets födelse till annan trosbekännelse öfwergått. Dessa barn skola anses wara fwenffa lyrkans medlemmar. Hus ru länge är ej sagdt. För alltid, kan ei