Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1857, sida 2

att hålla henne flott. Kapten Jngram och styrmannen stodo tyfta wid gångfperlet, den förre med sitt ur i handen, uns der det matroferna anslrängde fig till det yttersia. Klockan war tio minuter öfwer sju då halftimman war förliden; pumpsotet undersöftes och wisade — sju fot fer tum! Således hade wattnet mun nit vå dem oaktadt de af alla krafter hållit pumparne t gång. En blid af stum förtwiflan utdöts mel: lan besättningen, men den följdes snart af swordomar och förbannelser. Kapten Jngram stod tyst med fammans prässade läppar. — Det är ute med oss! utropade en af karlarne. — Ånnu ej gossar; ännu återfår oss ett hopp, fade Oswald. Jag har sånkt på att ffeppets sidor måhända öppnat fig under den swära fjögången i natt fom war oh att hon nu tar in watten genom nätena; låt of derföre låta henne länsa undan för winden igen och hafwa ännu ett godt tag wid pumparne. Då hon ej längre prässas fom nu med bredse sidan mot sjöarne, stall hon nog sluta fig tillsammans igen.