wara menadt. Lagförslaget innehåller intet om tiden, när en medlem af swenska kyrkan får affalla. Efter norska lagen skall han hafwa uppnått 19:e åldersåret. Meningen med omtalade momentet af wårt lagförslag är utan twifwel god; men månne ock till ändamålet förande? Kan wår kyrka wänta sig mycken hugnad af de barn, hwilkas uppfostran helt och hållet besörjes af föräldrar, fom från wår kyrka äro skilda? Har man wid ftadgane det tänkt på wigten af religiös enhet i familjerna, särskilt mellan föräldrar och barn? Enligt stadgandet fan denna ens het på ett särskilt betänkligt fått störas. Ett eller flere barn äro födde före föråldrarnes affall. Dessa tillhöra wår kyrka Andra födas efter affallet. Dessa få till höra en annan kyrka, eller ingen kyrka. År någon religiös wälsignelse att wänta af sådan confusion? Kyrkoråd ffola tilse, att föräldrar, fosterföräldrar och bar. nalärare af annan bekännelse ån wår ide bibringa barn annan religionstro, än fom med den rena evangeliska läran öf. werensftåmmer. Det år godt, att detta står på papperet. Hwar och en fom tånfer fig aldrig få litet in i werkligheten, måste finna, att det stadgade der blifwer det temaste noll. Något annat fan det ej blifwa. J 5:e momentet hänwisas de från wår kyrla affallande till stadgarna rörande fremmande trogförwanter. Wi hafwa redan pefat på det otillfredsställande i denna hänwisning. De som från statskyrfan fig filja behöfwa ej tillhöra någon annan kyrka; aldraminst behöfwa de tillkännagifwa eller ådagalägga, att de nå: gon tilhöra. Om de ock inom fig äro något, funna de för staten, för werlden wara imtet, wara alldeles inga trogför: wanter. Huru wil man då på dem tillämpa lagen om fremmande trogförwanter? (Forts.)