Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1857, sida 2

menniskot (ide ens seltmakare) hafwa rätt till wälde öfver andras själar, säsom når gon nyligen yttrat; — att bland ett fås dant folk wilja utsprida feparatiffita fat fer, öfwertala, tubba, truga, skrämma, el ler med tottur twinga swaga och enfals diga från den kristeliga tro, hwari de äro uppfödda och fostrade, att ströfwa oms kring når och fjerran för att göra Pros sclyter genom hwilka medel, fom hilst, stundom mer oförsynt. enwist och härd nackadt, än den ifrigaste missionär bland wilda hedningar — sädant har warit, är och måste bdlifwa förbjudet, så länge fwens ska folket känner wärdct of fin religion, sin kristeliga tro, och så wida man icke will införa ett fullkomligt kaos i andelig måtto, början till flutet af ett kristesteligt samfund samt derefter få ett relis griöst barbari. Et sädant förbud ligger intet band på seitmakarens samwete, — om han eljest wet hwad samwete år, — utan endast på hans eftersträfwade, otyg lade frihet att få gripa in på ett områs Pe, der han ide har att fraffa att bes fatta fig med der, fom honom icke tillfoms mer, ide är honom befaldt. Sektmakare böra weta, att ewangeliska trons befäns nare i Swerige hafwa rått att njuta huss frid, religionsfrid, samwetsfrid för alt lock eller pock, få långe ej Lagstiftaren af barnslig fruttan eller af obetänksamhet fas stat en sadan frid öfwer bord och gifwit allt till fpillo. Åt tiden nu inne till ett få foörtwifladt steg? Känner man så obestrifligen litet Swenska folkets intellels tuela och religiösa tillständ i allmänhet, att man fon sätta tro till några fonatis ffa menniskors ursinniga utfall, offentlige gjorda ej blott inom säderneslamder, utan tilika ordagrant utskckade till jrämmande länder, att der läsas i Tidningarne får som nidffrifter of Swenska undersäter, gradmåtare på swärmarnes fanningstäre lef, hedet och fosterländska sinne? Man tage då fram Schwedens Kirchen-Verfassung und Unterrictswesen 1821, of den lika grundlige, fom fromme oc sanningsälskanbe professorn doftor Fr. W. v. Schubert, hwillen långe och noggrannt gen oms rest hela Swerige, och lärt länna den na den Swenska kyrkan och undermwids ningd-anftalterna, bättre, ån de flesta Swenskar tänna dem. Han yttrar fig i företalet på följande sätt: I Swerige har reformationssälers anda renast bis bhållit fig i fyrfen och nationen. Res riglofitet oh tillgijwenhet för lyrkan hafe wa derstädes hällit sig mest oförfalskade. Denna tesa har förskaffat mig höga och herrliga njutningar, isynnerhet i afscenDde på det åndamål, hwarjöre den före