Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1857, sida 3

nad i Norrtlands ofantliga skogssträckor, så stola de genom den stora winsten frame lockade otaliga sågwerken, på en ganska kort tid kunna göra slut wäl icke på bor gen, men på alla till erport tjenliga timmertråd. Alla förena sig att förföra fö gen, men hwem förjer för dess åermwert? Och hwad blir då Norrlands framtid? i Hwad annat än att det återgår till den! obebodda ödemark, fom bet warit förrän timmerrörelsen der började. Skogen i Norrland hinner ide åter: mera till mognad i de norra delarne för ån efter 200 är, och i de sodlian förrän efter 150 år, Finge den i det tysta ig net återwera utan beröring af menniskohanden, få skulle den småningom upprasa sig ur fist aftpnade tillstånd. Men en mängd orsafer förhindra hädanefter på ett så förstörande sätt återwerandet, att detsamma icke kan ske eller förwåntas efter naturens ordning. Wi skola nämna desgsa orsaker. Man wet att det sinnes insekter, som på en ganska fort tid funna förstöra äf. men den wackraste barrskog. Lydligtwis är en sådan förödelse sällsynt i Norrland. Men i stället förstöras skogarne der ännu hastigare af andra warelser, neml. fjetfs wa inwånarne. Guru ringa folkmängd, fom ån finnes inom Norrlands fogar, få äro de der boende många nog för att funna fullkomligt förstöra stora skog itråc: kor på en enda sommar; — genom det enkla medlet att antända blott några tufwor i dessa skogar. Ty barrteäden äro om sommaren i högsta grad brännbara; och lika få brännbart år det låga buskris, som wexer under dem på marken, få att så snart eld tändes i en tufwa utan wård så sprider den fig först öfwerallt utåt mar fen utr buskriset, och fattar derefter uti tråden, samt meddelar. fig sålunda adde les oförhindradt från trakt till traft, til dess den winden följande elden antingen träffar en flod, eller släckes af ett vförs wäntadt regn frän skyarne. Wi hafwa sett Cooper beskrifwa de fors artade wådeldarne på Amorikas gräslätter; men det är ej der skog, fom brmner, ur t tan endast det manshöga gräfet, hwilket nästa år uppwexer lika grönt och frodigt, som förut. (Forts.) — Furstendåmet Neuschatel Hade från 1815 stätt under konungens af Preussen suveränetet, men i öfrigt hör: till Schweiz. År 1848 förenade det fig helt och hället med Edsfrbundet säsom fri kanten, och bwarfen konungen af Preussen eller når gon europeisk makt protesterade deremet förrån 1852, då i Londoncr-protokollet