Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1857, sida 3

far wäl icke annat, än att sädana here rar i grunden äro fega, od att det ens daft är den makt fom frigseartiflarne förläna, hwilfen gör dem få katiga mot alla fom stå under deras direkta befål, men hwilken katighet upphör, då de iräffa på ännu ilsknare naturer, af hwilka de på något fått bero. Wi hafwa nu föga att tillägga. Före fl. 12 inlemnade den lilla öfwer sten fin afskedsansökan, hwarefter Han fick tillstånd att afresa med sina tennjoldater och den arga rapphönshunden. Tjenstgörande majoren blef mycket riktigt dömd till trenne månaders högwaft, och sedan han om höften undergätt denfame ma, erhöll han befälet öfwer några fros noarbetskompanier, wid hwilka han dock gjorde sig så förhatad, att han, redan fjorton dagar efter fin ankomst, blef fi illa siympad af en fnifbemävnad swenst bravo, att han nödsakades taga afsked, och lefwer han nu på pension, suckande under sin frus jernspira, som med hwarje vag blir tyngre, bonom till rättwis straff, derför att han fordom få fegt missbrukat förmanffapet. Sedan nu Rummelborgs regemente