Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1857, sida 3

kan begripa, är att en sädan eländig fruka, fom du .... Nmetal ropade majoren och sökte att taga mod till sig. Åh, fe ide få desperat ut! Mig ffräms mer bu ide; det wet du af gammalt. Jag såger såäledes ännu en gång, att jag ide begriper huru en eländig kruka, fom du, fan blifwa en fådan fare, att du retar hela werlden upp emot dig, och att karlar funna låta misshandla sig af en sådan der. Når de funna tillåta det, äro de dock i sanning ide bättre wärda. Men att du gör din familj olydtig, det är en wärre faf, och du borde minsann hafwa.... Wi afbryta här denna lilla äftenffapliga scen, anmärkande derwid att wår wärde major icke war den första tigera, som blifwit spak som en huskatt, under den allsmäktiga toffelsiyrelsen. Dylika exempel finnas längt flera än man skulle tro, och författaren häraf har till och med fett en gammal, utmårlt general, hivils fen, bård, despotisk och chikanerande mot alla underlydande, fom kommo i hans wäg, ide wägade företaga sig detringar ste utan fin betjenst tillstånd. Det bemwi