Norrländska Korrespondenten – 13 december 1856, sida 2

AAnngnnngn niskorna kallade oss uhimmelsklockor Ware det långt ifrän mig, fortfor bon, att såga, att Gud ej hällit alt, fom ban sofwat. Wi lekte med de små elfworna, wi woro på bröllop och andra fester, mänga gänger prydde wi de sköna brus darnas här och barm samt lyssnade till deras kärlekstankar, många gånger blef wo kransar af of bundna och den, fom bar of, war lycklig, om han war ung eller gammal. Så förflöto många är; under wintern hwilade wi ut till den kommande wåren. Dock war det en gång, en winter för flera tusen är sedan, så wackert wäder, att tiden syntes of för läng till wårens anfomft; wi hörde redan menniskor wan dra ute i fria naturen och säga: ad om wi ändå funde finna en enda blomma! — Då waknode wår stolihet, wi wille synas först af alla blommor; korteligen, wi kommo på wintera ofwer jorden. Men knapp hade wi warit några få dagar i den sköna fria, luften, då Gud sjelf wisade sig en afton och förkunnade oss straffet för den förbrytelse, wi dårar få lättsinnigt begått. We er, blommor, utropade han, we