tan fu oc tåla och ursäkta några taur ologier eller omsägningar af ett och det amma, ån formella brister? OM med en tera concis eller mindre verbös redafs jon, än flerestädes i förslaget, blir myc et rum att tillgå, utan att göra det hela oluminöst. — Jbland exemplen på mångse rdighet, — att ej säga affectation efter J3amla former, — må ur den delen af 3:te cap, hwilken handlar om prestwal, anföras: Nu är walförrättare till, fom år ojäfwig funnen. Äfwensom amma uttryckssätt eler wara till före kommer i Kyrkostadge -capitlet om Sodentämma i borgerliga mål, hwarom snart mera. A propos om prestwal. Förordningen härom af d. 1 April 1843 är ju både till wäsende och form så god, att derwid icke behöfde något, eller åtminstone icke mycket, åtgöras? Den synes ock fannerlis gen ide hafwa något wunnit, ej ens ger nom fragmentering eller sönderstyckning af S9 stundom ända till 10 momenter eler punkter. Och troligen har slut-redaktören eller eller contrasignanten till samma för ordning ide biträdt Committöns behand ling deraf, samt af mycket annat. Af den ende Juristens i Commiten re setvation, att hwad fom hörer till grund lagen är alldeles frammande för Kyrkolagen, tyckes Commiten hafwa låtit förs anleda fig att handla twertemot den gil: tiga och ju äfwen gillade praris i 1813 års samling? År då erkebiskops och bis skops utnämning mera främmande för kyrkolagen, än superintendents? — Se S. 17 of förewarande capitel. — Ref. uns dersäfer ide, om lagen om utnämning af en utaf de å Biskopsförslag uppförda nå gon tid eller någon gång warit fufpens derad. Men att döma af hwad äfven Fr. Rihs anförer i Swea Rikes bhifteria, följdes den ju redan i K. Carl XI:s tid? Hwad man efter år 1810 särskildt kallar grundlag, hwaröfwer allaredan hållas akademiska föreläsningar, måtte wäl icke heller wara ett sädant: noli me tangere i frågan om distribution och fpecial:amvåndntng af def wåsende och for mer, att ide homogena stycken deraf fule få wisa fig i det fyrkliga ordning8-regles mentet? Atminstone tyckes original-uttrycfet ordning fordom ordinantia såsom ju ock af kyrkolags egenskap, innebära och antyda något sådant, såsom ingående det ena i det andra och utgörande, likasom kropp och själ, ett pragmatiskt helt. Uti allmänna lagen, fom ännu efter 120 år ju anses för ett mästerstycke, ehuru tid och omständigheter i i flera eller färre delar