Norrländska Korrespondenten – 10 september 1856, sida 3

Å — var der jag nu stod. På mig fåke de lla fina ängestjulla, förfärande äågon, i wilfa lifwets glans lemnat rum för die dus isglans; dessa åson, fom stirrade )å mig, uttryckslösa fom den manfinni3es. Under inflytande af denna flirrande blid steinade mitt blod till is. De före vridna ansigtena, På hwilka ängest, faja, örtwiflan, koruligen alla själens qwal voro afpräglade, stodo i den gräsliqaste onttast med de brustna, glaslika ögonen. kjynen af den på bordet sittande Ware en mar förfärligast. Häans länga swarta jär föll i oordning kring skuldrorna, och de buskiga polissongerna samt mustascherna gäfwo honom utseende af en afgrundsande. Ack! hwillet we och hwilka marter hwillen dödskamp ofwer all beskrifning stod ide afmålad på dessa förtwiflanafulla ansigien! — Jag aktade icke på det hotande utseendet hos ha wet, hwilket bör jat blifwa oroligt redan då jag besteg den förolyckade ångaren. Men hare också fors men der Uppe rasat med trodubdel wide het, få skulle den dock hår nere i det hemska djupct endast swagt låtit känna sina werkningar. Emellertid märkte jog tvdligt att den tilltagit, och dess röralse lät förspörja fia äfwen i afgrunden, der jag war. Plötsligt fick ängaren en för och darrade under påttyckningen of en mål dig störtsjö. Alla de gräsliga gestalterna wacklade hit och dit. Demonen på bordet tycktes wilja göra ett fyrång mot mig Jag flydde med ett ängestrop; de komma alla efter mig, tänfte jag. Jag förtade ut, endast tänkande på att undkomma. Jag sökte befria mig från wigterna för att funna jtiga upp igen; jag tvckte på dem med wansinnig ansträngning, men förmådde ide losssa dem. Åndiligen Ive fadeå jag blifwa qwitt den ena, men den andra höll mig ännu qwar i djupet. Une der desja förtwiflade ansträngnmgar föns de jag mina frafter och nåra på allt hopp förhvinna, och synen i kajutan Tåg bly tung på min själ. — Hwar war Rin mer? Denna tanke genomfor mig som en blirt. Han war ide längre nere Hos mig. Han hade stigit upp. Jag såg framför mig twå wigter, dem han förskräckelsen hade kastat af sig. Ja, Rimmer war borta. Jog blickade uppät, och såg bu:u skonerten rullade och stampade bland wår gorna. Jag wille ide längre stanna på detta ställe, om jag ockjå der funnit allt Gotkondas guld. Jag wille ide tångre sällskapa med de fruktanswärde döde, — Tillbaka allisä! Fasan bavingade mina steg. Jag rusade utför trappan, pasjerade ännu en gång lastrummet och kom till det ställe, der jag först stigit ned. Hår war mörft. En ny rygning genombåfe wade mg. Luckan war stångd. — Himmel! hade det stett genom meusklig hand? Eller hade något gräsligt wåfende från fajutan gjort det? Hade den afgrundsande, fom wille rusa vå mig...? — Jag skyndade med ängest tillbaka. Men på detta ställe kunde jag icke stanna. Jag måste lemna detta fasans hemwist. Jug sprang uppför trappan oc sötie lyfta luckan. Den motsrod mina anprängnins gar. Jag tivckte till med mitt hjelmbe——— . 5