Norrländska Korrespondenten – 10 september 1856, sida 3

tlef bängande i toppen af ex bög gran. — Skaffen mig min flöja! utropade Prinsessar. Jag mäste be den Åter. Den är min nyärsgafwa af min moder, och den bar för mig ett outsägligt mwårdel — De förnäme herrorne fanhöllo ifrigt fina flora, plymomfladdrade hat tar, blickade uvpar och rudie vårrlarna. — Jag måne aterjå slojan, och förr wiler jag ej från stället! utbrast Prinsessan med ögonen fyllda af tarar. J fin forlajenbet blickade bofyerrarno ånyo upp tll toppen af trädet. Den euc fur fade, och den andre ref fig baf orot, den tredje tog sig en prie i fin törtvoifs lan, och den fjerde giorde stumma bugniagar, säsom wille bun dermed Ådajar lägga omojligbeten art funna uppfola den furuliga damens nådiga befudning. — I ban få ofta bedyrat, anför mig wilja offra edra lif; bwurföre ktlätrtrar nu ingen af Er upp i trädet? Faran ar ringa, och det går ju rätt beqwami från gren till gren. Ör Major, Ni är pugs. Hemta mig min flöja! ropare Emilia grätande. (Forts.)