Norrländska Korrespondenten – 10 september 1856, sida 3

rarfer, asla rromeaader En dag war ban vå Diurgarden. Talrika folkskaror bwimlade i det grona, och det bekom or Marbel få wäl art wistas i det ylar da hwimlet. Peen glådjen blef suart störd af ert inbrotande owäder, fom piölsligt bedadades af o vinande windkasit. De boga traden swigtade och susade; alla bodar oc ständ tulllötos: fö säljer skorna pack de in; musiken förstummades; de dansande förswunno. — Midt i nore men och Urmet nod Or Narbel lugn. Ssadespelet muntrade bonom. Snart blefvo de breda waägarna tomma. Moln af dame ywirflade mot hö,den. — I detsamma fom den unga, skona Prinicsfan Emilia framskynte ur aen alle i lam darfen, der bon fördröjt sig med fir följe. Bredwid benne syntes itwenne bryoliga Xammarberrar, efter henne konmo ett par Osfsiccrare, som hade all nde du att i blanen qworhallu fina med Höga fjäderbuskar utstyrda hufvudbonader. Da angreros de af en wäldsam stormoil. Prinsessans slöja lösrycktes och flog högt upp i wådret. Förfärad sträckte hon sina händer efter ten förlorade dyrbarheten, pwilken snart, uksom en stor spindelwäl,