Norrländska Korrespondenten – 10 september 1856, sida 3

nere i hafwets msia djup. — Bah. det kunde ide wara någon annan ån Rin mer. Så hastigt lyngden aft mum rufte ning de: tillät, gid jag ut genom ten första bästa öppning jag päträffade, och klättrade upp på dådet. Det war werkligen Runmer. Han bom emor mig, fate tade nun arm, ttyckte den frampakligt och pekade på kajutan. Jag wille in. Han satte foten framför och söokte hålla mig tillbaka. Han pekade på skonerten ojwan oss och bönföll med en wansinnigs älbör der att wi måtte stiga upp. Det år och förfärlig syn dessa stumma teden af en ängestfull sjal, med hwilka den söker göra sig förstådd. De åro fasawädande desgsa stumma winkar, derwid intet ansigte iv: nes, ingen röst höres. Men fåg jag oc IN ide hans ansigte, få fig jag dock hans egon huru de glodde genom masken som eldfol. Jag will in! ropade jag och slet mig lös från honom. Han sleg hans derna samman, men wåg. ide ide följa mig. Gud i himlen, hwad funde der wara, som hade försatt en bepröfwad och åre dad dykares själ i en sådan ängest! Jag mäste sjelf undersöka det. Jag gick fram ät. Jag fom ull fajutdörten. Jag teg in i försaleu, men såg ingenting. Det päfom mig en fänsla af förakt ör Mum mer. Denne skuggrädde stacare, tänkie jag, will jag aldrig mer taga med mg. Men ögonblicket derpå efwerfolls jag aj en darrning. Hår nere i djupa räder endast tystnad; men hwilken högtwlig, vår ningwäckande tpslnad— Jag pasfserade den dänga salen. Huru har ide dera rum, tänkte jag, äterskallat af de drunk nonde paesageratucs ångestrop! Endast siömannen, som är förtrogen med pylilscener, fan forstå hwad själen fånner i ett lädant ögonblick. Slutligen hann jag fram till afte salongen och steg m. O, Sud i himlen! — Hade jag icke hållt mig fast wid handtaget till dörrläset med a frampaftiga styria, fom blott en did: lig förskräckelse fan skänka, få skulle jag hafwa dignat till goljwet Jag stod Jjom fastnaglad på stället. Framför mig fyntes en massa af menniskor, mån och awinnor, med stela stirrande ögon, hwar och en i den ställning han innehade då han slutade sin dödskamp i det Mjtröme mande, qwåjwande elementet. Alla hade De wid stöten, då skeppet törnade på. sprungit upp från sina platser, och alla hade de rusat mot dörren. Men wattnet war snabbare. J mild ängejt hade somliga hafat sig fast wid bordet, andra wid bjelilagret och andra åter wib salong fönstren — och der hade de stannat. Wid dörren måste trängseln hafwa warit fruf tansweard, ty der lägo de i hopar om och efwer hwarandra. En del hade blijwil fullkastade af andra, fom i wansinnig ångest tusat ofwer dem för att hinna till utgången. En hade föi sekt kliwa öfwer bordet, men uppkommen derpå, hare han mått anna, och låg nu der med händer na fnutna tting en fönsterpost. Jngen enda Hade släppt det ftöd, fom han med frampaftig styrka fattar, och alla wände sina af dödoängsten forwridna anfigten mot dörten. — Dörren! Gode Gud! det ——LtL— p— . DmA CC— .. — F—