Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1856, sida 3

lingen, om han odjå wistas bland sorden ädlaste folkslag och i de härligaste tratte Menniskans högsta bestämmelse år a skrida fram, och ert werksamt framätskt dande betecknar Wåren. Wintern, eb ru werlsam för de kommande ärstidern han än må wara, år hans werfsamhe dock mera fördold och för wåra ögon allmänhet mera förstörande än skapande Wåren deremot förmånar genom sin ska pareförmåga lifa mycket sont den för ju inr genom sjelfwa de föremål han from bringar. Jemför den swarta åferjorden kort fore wårens början, några wecko sednare med de grönskande fälten, skogen. nakna tråd med de lofrika kronorna, lif losheten oc) den graflika tystnaden i der fria naturen om wintern, med det tusen faldiga lif, Wären förmår wäcka, ock du skall ja en bild af Wårens skapare förmåga. År du något litet naturforskace få framträder för dig Wårens werksam het i ännu högre grad. DÅ wet du hu tu t. er. i en liten planta safterna inon få sekunder cirkulera genom tusende celler huru de anwaåndas, förändras och oms bildad; bhucu i minuten hundrade celler oc och tusende små gröna forn blifwa för. diga och ordnade efter de strängaste lagar och ändock fer man inte att Wåren styn. dar, och ändock antyder han icke: jag har bråttom, få brättom! och han förs står, få mycket möjligt är, att till sin förs del anwända ljus och mörker, storm och regn, fall och warm temperatur. Det år flart att den flitiga, den werksamma mens niffan, måste hafwa en renare Waärglädje ty naturens Uf och hennes stå i närmake samband med hwarandra. Wåren ger of äfwen en skön bild af framåtskridandet. Hwarje stund af hans tillwaro år ide allenaft betecknad med stapeljer, utan att han wisar äfwen ger nom dessa skapelser ett framätskridande till en högre biloning. Först frambringar han löf, gräs och de första wärblommörna dessa mid blekare sårger, men bet dröjer icke länge, innan de blifwa allt ifönare och skönare, antaga doft och färgpralt, till def han med törnrosen sätter fronan på werfet. Han ger oss äfwen en bild af ihärdighet och flit, ty icke genom stora, wäldiga frafter, utan fastmera genom ihärdighet och fortsatt werksamhet åftadkommer han fina stöna och mångfaldiga werk. XCären år äfwean, lilsom menniskan, bes toende af ödet. Mången hoppgifwande fnopp förstöres af kalla natifroster, fnåes kes af stormen eller försmäktar i torkan. Jag behöfwer ide närmare utwehdla detta; wi alla hafwa erfarit det mer eller mindre på oss sjelfwa och andra. Men utom det att Wåken ställer of i ett närmare samband med naturen, ger han of äfven mången anledning till lyda och glädje, och will jag här uppråfna några af de förnämsta. Allt werkar starfast genom kontrast, emedan det framstår genom densamma sä nycket tydligare; få äfwen Wåren, fom med fin föregångare, wintern, utgår bjertaste motsats. Öfta, når wi äro omgifna af ett blomstrande landskap, framtrå Di . ove ..