Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1856, sida 3

Til fin fora förwåning säg Michel en alldeles hwitklädd ryttare, med en hjelm af silfwer på hufwudet. Hastigheren af ridten fom bang linnemantel att fladdra omkring honom, så att han tycktes om gifwen af ett moln. Vid denna tid vå natten war Bardernas gata alldeles öde. Då bästen hunnit fram till Dichels boning, stadnade han twärt, utan att hans ryttare hade gjort den minsta rörelse, för att hålla honom tillbaka. Michel började finna denna tilldragelse rätt besynnerlig. — Marcati! ropade en rök. Mercati foratt til, ocy troende fig bes dragen af någon syuwilla, lyssnade han uppmärtisamt, utan att wäga säga eti ord. OMerncati! Nå wäåäl, Michel hode icke bedragit fig; det war weriligen hans nama, som nyss blifwit uttaladt. Dessutom war denne icke någon bedräglig syn. Han twekade att swara på detta besynnerliga tilltal. En haftig rysning genomträngde hans siäl. Det fom deraf, att han hade igens känt Marsilio Ficinos röst; och Han wiss