Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1856, sida 3

sle, att hans gamle lärare ide brukade utt Om nätterna galoppera vå gatorna i Florens. — Hwad will ni mig? frågade Han flutligen med en 1on, bwarut låg en blandning af fruktan, öfwerraskning och hopp. — Mcrcati upprepade ryttaren, Mere cati! det war sannt! — Ar sjålen odödlig sade Michel flämtande. — Det war sannt, Mercati! upprepas de wälnaden. Den hwite ryttaren sillade ide ettene da ord; och lifsom en öfwernaturlig befallning bade manat bang hast att wäns da om, skyndade han med en utomore dentlig snabbyet samma wäg iillbafa, fom han kommit. Häpen söljde Michel honom med ögonen, få tängt han kunde fe stenarna fara gnistor under hästens fötter. Då han ide mera säg någonting, lyssnade han andaåktsfullt till ljudet af hästtrafwet, fom smäningom aftog och snart fullkomligt bortdog. (Forts.)