Norrländska Korrespondenten – 5 april 1856, sida 3

En morgon wäckies hon som wanligt af Kurres gnäggning, hon feg upv, för att gifva honom Fnior men upptäckte då att hon glömt taga gräs föregående afton. Men detta påminde henne också om löftet till systern, och nu, då solen så wänligt sken på beane, der hon siod i fin dörr, och såg ut åt den gröna kärrmarken, barndomens fåra lefplats, blef hon ganska orolig. För att trösta sig och Kurre gick hon efter en kaka bröd och gaf honom i ställe för grönfoder. — Det är ledsamt att jag skall skiljas från dig, Kurre; men du år ändå blott en häst; en syster är mera. Du har ide många år att lefwa; husdonden fer nog til att du ide får slita ondt. Jag får också fe vig hwar gång du kommer in till staden, och då stall jag hålla efter min eftetträdersta att måna om dig. Se få, war ide ledsen, Kurre, ut med dig i skogen, wi ffa inte tid staden nu! Kurre will ide lemno grinden, ban lycktes misstånka någonting, och Greta