Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1856, sida 3

l En postbats äfwentyr a mellan Gottland och Stand den 17—2 , Nn — sistl. Dec. Den ene af de båda resande. Flod qwist hoppade genast ur båten, fom tyd ligtwic hade stött på ett länggrundt stäl le. och wadade i t och en half alns djuy watten i land. De öfrige följde ögen bliäkligen efter, med den dyrbara postwä fran, hwilken postföraren först med lifwe lemnar. Efter wid pass 50 alnars wan ödring i wattnet, bland klippblock och p. ojemn botten, hunno de den fasta stran den. Men i hasten och ångesten hade d glömt medtaga det lilla munförråd, son fanns i båten. Derföre wadade postrod daren Lindström tillbaka till båten, lycades ätkomma ett bröd, som doc af is och watten war skadadt, och ett par flaskor bränwin, fom de haft i fom. mission att föpa på Klinte, och återkom lyckligen med fin börda, hwars dyrbarher endast den fan kan fatta, fom wet at landet, dit de fommit, år en obebodd och ödslig ö. Båten fastgjordes få godt fi göra låt. Men natten instundade; fras terna woro uttömda, och det enda sktydd Carlsön erbjöd, de fmå fiskarbodarne, lågo på andra (norra) sidan. Om i denna köld och yrsnö lifwet skulle funna råddas, få måste man dit. Den ene hjelpte den andre genom de af snö och is fyll na bergpassen. Flodawist, fom först sökt komma i land, började snart wadla; han leddes och understöddes, men hans lemmar stelnade mer och mer. Han yttrade några osammanhängande ord, hwaribland kunde urskiljas: det käns få underligt i hjectat. — War det wål den yttre földen fom nu trängt ända dit . . . eller war det kanske inre, warma lifsaningar, fom nu waknade i den olyckliges briftanhjerta? Han föll, undersöftes noga, men war och förblef död. Jngen förmådde längre båra den tunga postwäskan; den nedlades nu bredwid den döde Flodawist. Bredwid den lefwande skulle ingen ha wågat lemna en sådan dyrbarhet. Den innehöll mer ån 12,000 rdr bfo. Flod qwist hade i lifstiden warit straffad för flera djerfwa stölder, och skulle nu äterwända till fastlandet efter utstånden strafftid wid arbetskompaniet på Enholmen. Wågen till bodarne war endast nägra tusen alnar, men för de styffrusne wan: drarne war den oändligt lång. En ftörre del af denna, till och med på sommartiden mödosamma wäg, måste de krypa fram till bodarne, och i en af dessa tog man in. Nu gällde det att få eld — utan eld hade ej lifskrafterna kunnat bi behållas. Under kläderna in på sjelfwa kroppen hade skepparen Nilsson en bundt tändstickor förwarad; den framtogs — — ur de genomwåta kläderna! De stunder som förgingo under det en del af de fuk. tiga stickorna försöktes, nämndes af postförarne såsom de rysligaste under hela färden. Ty aningen om lif och räddning hade nu liksom fått insteg i deras hjertan, man war hoppet få nära! Misserligen dånade stormen fring fnutarne LL DANNE