Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1856, sida 3

af denna fylliga barm, detta warma hjerta ... Ha! hwad är det? .. . Carolina, min älskade hustru, wil du för låta din mördare? ... Nej, du wil det ej — du förbannar den trolöje ... O! fe ej på mig! Den eld, fom lägar ur dina ögon, bränner hela mitt inre til asta ... O! — ol ... DÅ du, du Fredrika — år äfwen du jär... Hwar har du wårt barn? Ha! jag wet: det har swultit ihjal ... Kom ide hit! O, förbarma dig! Dina läppar glöda som jetn. Jag dör om du nalfas mig... Dör??! ... Nej jag will ej dö — då komma alla de der smådjeflarne med läderlappswingarne, fom nu flaxa oms kring mig, och föra mid dit ned ... ned ... O, nu ta de mig! — O barme bertighet, barmhertighet! ... Hjelp, hjelp! Jag måste fly, fly långt bort — fly till mia matas od fars grafwar ... DN — DÅ nu störtade den olydlige ut i natten och förswann. Den följande dagens augustisol upp gic klar och stön, och återspeglades af den romantiska Hudson-flodens widsträckta yta, fom endast frusades af några fom.