Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1855, sida 3

man förut feyl wid bergets bestigande, jom de sju eller utia, enligt några tiv eller cifwa nya sratcarne banda bildat fig. Det wore hår för m sidlyftigt att tala om de mångfaldiga förändringar, som en brum uti utbrotten o h flaggas mafe Åågra ar fratrarne hafwa redan slocknat, andra äro ännu i full warsamhes, ehuru mårte wärdigt nog utan att göra nagot buller of sig. Enligt hr Walmieris försätran hördes under de för st bagarn asklikt buller och ett häftig: knalande likase n af swaga kanonskott, och ån es ie flena af de högre kratrarne ursprutades iere hundrade fot höga cldskärfwor, fom om nätterna åpven syntes i Hep Deosa företeelser fö rswunno dock jnarnt och efter: träddes af ett hwinande, gållt låre, som nästan lifnade ljudet af cit tolom.o:ives ångdipa oc) fortfor under 2 hela dngar. Sedan dess hafma ajuand. garne fö ig gatt utan nagot sonnerligt buller, nian alla jordstötar och utan aua wåkdfam: mare fastningar a stenar och ofta. Om man är A kan man sa ledes på den affylda skorpan, som höljer den hva ING vans kanter, narma sig frotrarne oc On: ställa högst. intresfania iakttagelser. Wisserligen ar det för delta ände mal äfwen nödwändigt, att winden ligger ja ull, att den drifwer åt motsatt håll de sår tft: organerna wederwärdiga och för ande drägten skadliga röfmolnen; de lätta mate tendunsterna, som afdunsta från ven fel na lavan, äro deremet hwarken vange nåma eller skadliga. Sa klättrade wi under nära en time mas tid öfwer De ston ra, ctetodligt icfane de flakorna fom mycket wal bära en mens niska, öfwer skrefwor och hägar of aska och stenar, hwilka rätt myctet forswärar uppstigand det för det branta beroct, och kunde da och da kasta en rård blid ned i de swafwalangand de gapen, af hrella det största icke war mer ån 10 sot i tiameter. Det blef of: emellertid ide förunnadt att få se ett wertligt lavauturde ur en frater. För stor urnfenhel fan Jätteligen blifw ! hårfdt straffad. Ehounne gen hade kommit, och resan började wi funna skönja lavasträmmens langa, slingrande eldfara ända till def fall ned I Vettanagrafwen. På några ställen gree nade den sig och war hwi iglädg d, lilafom smäldt jern då det vinner fråm u: ugnen, på Andra widgade den fig pa bredden och plojpes af mörka strimmor of stelnad lava. De hwita ängorna började fa en eldrd anstryning och öfade bu igenom skönheten hos detra naturens siocartade skådespcl. Wi ansago det wara :at ligast att nu börja war wandring tillbafa, ty när det blef mörkare blef Det oclja befwärligare att leta fig fram mellan de ofta nog en fot breda skresworna och wada I gruset med stenar och jordflimpar tasante efter ens fötter. När wi nästan kommit till fäglans fot, wändes war uppmärf samhet pa nagra glänsande rökmoln, som uppstego bakom en affwalnad lavahåög. Wi klättrade med mycken meda afwen dj wer denna — och huru besfrifwa wår öfwerraskning, då wi befunno of på May I