Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1855, sida 3

SSE TOVE Er SU — — Och det blef ful dag. Men tutet land syntes — intet! Wand oc ström bade fört de kämpande fjerran derifrån. Man tyckte fig fe en skymt af Ssora Carlsö, men war ej säfer derpå. Och lifwäl hade man trott si; den rärdande sltranden få nära! Det war Nr ärligt att få swikas af dennn förhoponnng. Den fasawäckande: upptädten helsades dock med tystnad. Jntet ord aftwifwel eller förtwiflan, ingen klagan. Men till hemmet, till fådernesön fick man ef nu ställa fin båg. Man wånde fig mot wester, för att hinna Öland eder fastlandet. OM i denna rigtning forts gick wandringen hela dagen. Men wid dagens slut kände man emellanåt behofs wet af hwila. Man lade fig di i bår ten, tätt och trofast slutne tislthwarandras sida, för att sälunda i den isande kölden likasom meddela hwarandra lifekruft Oc lifswärme. Och åter bredde en stjernströdd natt sitt itkalla dok öfwer den tyna, men modiga kampen. Under en hwilstund lägo Wahlgren, Carlson och Fagerström jemte hwarandra. Carlson tåg emellan. Med ens började denne att hårigt rö