Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1855, sida 2

å kunskapens och wetandets obehöflighet religionens tjenst, i akt och mening att dermed öfwerskyla det stenhnageri i Di sltolkning, fom i Hernöfands-Poften blifvit uppfördt på Möllerswärds räkning, vid dennes i Hernösand hållna bibelföre laring. Sedan artikelförfattaren iförbi3ående tillrättawisat denne insändare för dess personliga -hänfyftningar, ett godt tycke bortom faten, en method, ide oc vanlig, men långesedan utdömd såsom värdelös och offidlig, tillägger han föl ande, fom torde, fåtom ett godt och fraf: igt ord i sinom tid, befinnas förtjena ett allmännare behjertande. Dot — lemnande allt öfrigt anmärt ningswärdt, fom artikeln innehåller, å fi do, hafwa wi likwäl funnit ett par ställen för egendomliga, för att helt och hållet förbigås. På det ena läras wi, att ar: tielns uttryck om ett menskligt tal, att det ställer i skuggan det Gudomliga ord fom det ämnar belyfa, skulle häntyda på den samlade folkmassans enfaldiga upp: fattningsförmåga, hwarwid således ar: tikelförfattarens bhöga tjus wore frame hållet i motsats till den ödmjuthetens skuggiga dal der Jns. oh med honom liktänkande befinna fig. Denna roliga uttolkning företer en rätt artig utsigt. Den wisar en figur, fom föreställer en misslyckad Jnsändare, den der håller på antingen att öfwa skrifiställeri uti enfaldighetens skuggiga dal, eller fiska efter glofor uti misstydningslustans grumliga watten. Ett ord, fast icke på skämt, men på fullt allwar, kunde oc sägas med afteende på Jns:s utfall mot Skriftlärdheten och denna werldens Wise. Befännande oss sjelfwa wara på stort afstånd ifrån dessas ståndpunkt, men glade att derigenom wara af mifförstådt öfwersitteri oförhindrade att sasom ödmjuke lärjungar skåda upp till dem med wördnad, driste wi dock betwifla, att Inf. begriper den sak, han här fördömer. Ty gjorde han det så skulle han tänka och tala annorlunda än han gör om Bibeltolkning i allmän: bet och om de omätligt stora fordringar af insigter och lärdom, fom denna, rige tigt öfwad, förutsätter — fordringar, få mångartade och swåra, att endast få der till enkom utrustade menniskor mägta tillfyllestgöra dem, hwarföre ock desse, som wanligen med ett helt lif af forskning och själsarbete få köpa sin besittning, snarare förtjente att mötas af tacksamhet och beundran, än af motsatsen. Eller tror Jns., i sitt kanske wälmenta ifrande mot Lärdomen, att Lardomens mån ice haf: wa äfwen sin särskilta kallelse inom Guds kyrka, och att denna kallelse icke är af stor och widtomfattande betydelse? Hwilket område för mensklig forskning fan angifwas, der alla wetandets olikartade hjelp fällor behöfwa bättre anlitas, och der än: dock innehållet qwarstår såsom outtömdt och outtömligt, än just den Heliga Skrift? Och om nu detta innehåll, åtkomligt få fom det Gudomliga fan wara det för menniskohänder, ligger förwaradt, inom den kyrka wi tillhöra, till utdelnings åt hwar man, hwilka har hon derföre att