Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1855, sida 2

stil. Med darrande hand och hjertat klappande af en hemlig oro, bröt jag brefwet; det war fort och dep innchåll frår inprägladt i mitt minne för hela längden af det längsta menniskolif. Mua Herre! Efter hwad fom passerade i går, behöfwes det ingen widare fötklaring, tns gen ursält. Jag war sjelf wittne till er oförskämdhet, och, eyuru ni ej då wisste eller mäåhända ännu wet det, äl wen hon, fom härmed återsänder det tecken till en närmare förening, bwilken hon nu mer rodnar af blygfel oc harm att bära. Jag fan wäl ej förmoda, att ni skall wara nog oförskämd, att söka wisa er hos oss; men anser mig dock för hwarje händelse böra förklara för er, att wårt hus ej widare siär öppet för er. Den fkänsla min dotter hittills hyst för er, har ända till sista flägten forswunnit oc) förwandlats Hl en af alldeles motsatt natur, och det namn fom hon war färdig att emottaga får fom er tilltänkta brud, fan nu ej annat ån ingifwa henne wederwilja. Ni fan omöjligen hädanefter hafwa något ge: mensamt med någon af min familj. Mi na föner, säwäl Carl fom Wiljam, bedja mig tillägga, att de i detta afseende fullkomligt dela mina åsigter. Jag har åran etc. etc. Malfom Elgenstam. En på mig nedljungande blixtstråle