andeliga fattigdom, fom himmelriket till hörer. Man må alltså, med så mycken salvelse man behagar, åberopa fig på I Cor. 1 kapitel: Paulus war en lärd man, han också; och defutom förhåller det sig med detta bibelställe såsom med alla andra: man måste weta hwad der stär, för att anwända det rätt, och om de Skriftlärde, handlar det werkligen icke, ide heller om dem, fom anse knassap, wetande och — om möjligt — lärdom såsom nödiga betingningar för en helfojam tolkning af — framför allt Biden. Att så är, och att nutidens christenhet star i omätlig skuld till just denna Lär dom, åt hwilken man på wissa håll är få fort färdig med en axelryckning, det skulle man nogsamt inse, om man, i ftållet för åt swassande Conventifelpredifanter, lånade famma uppmärffambet åt t. er. ett och annat blad af Historien om Kyrkans öden genom tidsåldrarna. Man skulle då ej längre betwifla, att det be höfs Lärdom för att ställa till rätta hwad ollriga hjernor och dåliga wiljor brinat i olag; men med denna widgade ut fat öfwer tillståndet inom kyrkan skulle ock förbinda sig en nu otrolig upptäckt för egen räkning. Man skulle nemligen känna sig för sin uppbyggelse behöfwa mera än en ett hejdlöst ordswall och för sitt ans deliga lif kräfwa stadigare mat än löst känslojoller. Derpå kunna de härstädes sednast hållna konventiklarnes lättrörda d. ä. lättfotade beundrare fundera. — J anledning of Mållerswärds från Danska öfwersatta och bland allmogen flitigt utspridda bok, deri statskyrkan und får smädenamnet: Babylonisk fföfa och barndopet framställes såsom denna ffö fas moder, innehåller tidningen MWäftaren en insänd artikel, till förfwar för den Gvangeliska Lutherska kyrkans be kännelse emot de baptistiska fatferna, ur hwilken artitel wi låna följande utdrag: Bayptifternas lära om kyrkan (sid. I) att den skall bestå af blott kristna m. m. är ensidig och ofullständig. Defams manblanda och förwexla med hwarandra Kristi synliga och osynliga kyrka. Jesu liknelse om ogräset och hwetet, äfwensom om noten i Math. 13 kap., belysta af Jesu förbön i Joh. 17; 11, 14 och 15, förtjena derföre att af dem bättre öfver wågas och behjertas. Baptifternas ftråfwande att bilda en ren fyrfa af idel tros ende medlemmar, är icke nytt, alltifrån kristendomens början har detta försök af många blifvit gjordt, men förgäfwes, ty det strider emot Jesu ord i Math. 13: 29, 30. Bland Jesu första lärjungar, fanns ju en Judas, Mwvilfen Han ej bort: stötte ifrån fig, men troget och ömt wars nade; detta bör lära de trogna hwad de såsom werldens ljug och salt (Math. 15: 13, 16) hafwa att göra, neml. icke att utgå ifrån kyrkan och bilda något parti i utwertes hänseende, utan att genom sin tro och kärlel sprida ljus, frid och wälsignelse bland sina i andeligt mörker och död nedsänkta medmenniskor, samt endast på detta sätt hindra werlden ifrån att alldeles nedsjunka i andelig förruttnelse. Jesus bjuder (Joh. 16: 2) lär: