Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1855, sida 2

gälla epauletterna, ty jag förstår intet skämt i tjensten. Med dessa ord afskedades jag. En tid af nägra månader förflöt derpä i största lugn och ro; jag fom åter tillbas få i mina goda gamla förhållanden till bekanta och wänner, och jag trodde sjelf, alt min wålnad blifwit aflägsnad ur samhället under det mina wänner ffåmtade med mig öfwer hwad de kallade min fira idk — ett skämt, fom likwäl djupt sarade mig, emedan det i och med detsamma förutsatte, att jag gjort mig skyldig till alla de fel och dumheter, för hywilka man beskyllt mia. DÅ jag bär: på fästade mina wänners uppmårifams bet, upphörde de octså med skämtet, och jag fände mig vå wäg att återfinna mitt sinneslugn och finna glädje i alla mina förhållanden uti lifwet. Det war nägra dagar före första lys ningsdagen emellan mig oc Rosaura. Jag kände mig lycklig oc lugn, alt war frid mom od) utom mig oc frams för mig låg framtiden leende och folig. Men det war det bedrägliga lug. net, fom föregår stormen, få mycket fars ligare, fom det skapar trygghet oc gör of oförberedda att möra owädret. Jug bade nyss slutat min toilett och stod färdig att aflagga en förmiddags: visit hos min fästmö, då min betjent lemnade mig ett bref, på hwars utan. skrift jag igenkände major Elgenstams