Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1855, sida 2

— Er i nöd stadd postbat. Föl: jande berättelse härom förekommer i Got lands Läns Tidning för den 5 d:s: Nyligen hafwa wi här wid Klinte hamn. åter haft den hemska anblicken af en i nöd stadd postbåt, som i dagningen upptäcktes fastsittande i isen utanför ham nen: som någon besättning å båten ej war synlig, trodde man att follet war förgånget, helst något hwar ej kunde före ställa sig möjligheten af att en båt i ett sädant stormwäder med fnö-yra och köld, som natten till den 30 sistl. December war rådande, kunnat berga sig ute på sjön. Men småningom stack det ena hujwudet efter det andra upp öfver båtrelingen, till den lifligaste glädje för alla, fom åsågo det. Förloppet af denna postbåts resa, hwilfen fan räknas bland de förfärligaste resor, fom någonsin warit gjorda, waär följande: Den 29:de December på morgonen af: seglade Olands ordinarie Postbåt, förd af Skepparen Johan Nilsson, till Böda, efter att hafwa i storm och köld Onsdagen den 27:de hitfört post. Winden war Nå W, laber kultie med jemn föld. He la dagen hölls WSW. kurs. IF ffymningen trodde man fig wara 4 mil SW. från Stora Carlsö. Winden drog fig nu mera W., och kl. 6 war den fill SW. med tilltagande kultie. Alltså wåndes Nordwart, under hopp att kunna lig: ga upp under Olands norra udde. IA dret öfade fig alltmer, och snart war det full storm med stark snöyra. Att nu fö ka Gotland war ide möjligt, således fort sattes till kl. 12, då winden sprang NW. med en sådan wåldsamhet att förmasten bräcktes och gick öfwer bord tillifa med seglet. Båten, utan segel, kastade sig nu twärs i sjön och öfwerspolades voupphörligt af brottsjöarna. Faran war stor, och enda räddningen bestod i att hastigt få seglet åter hisfadt. Detta war dock ej lätt i ett sådant wäder, och då, ehuru 2 man jemnt öste, båten war ständigt till hälften fylld med watten. Men, ge nom stora ansträngningar lyckades det att få akter-seglet flyttadt förut, och, bottenrefwadt, åter hissadt. Nu måste wåndas åt Gotlands-fuften. En lika farlig fiende fom stormen tillkom nu, nemligen kölden. Hwarje sjö, fom öfwerslog Hå ten, nedisade den och besättningen. Efepvaren, hwilkens mod och rådighet tilltog med faran, anordnade få, att en af be sättningen bortslog isen å de ställen, fom woro ätfomliga, 2:ne andra öste, och sjelf styrde han båten, som med pilsnabb fart, mellan brottsjöarne, ilade mot land. — sl. half I bemärktes bottenbrytningar (förmodligen af det farliga Sfarlafansdgrundet utanför Tofta) förut. Att styra in i dessa hade warit en säker död. Så ledes måste man ånyo wända till sjös. Annu en timma hölls ut; men nu woro krafterna uttömda. Ofiveranfträngningen wållade utmattning. Båten wille ej heller längre waka, och hända hwad fom helst, land måste angöras. Ater wändes mot land. Till all lycka klarnade sjö