tjofan, och, efter en timmas länsning, upptäcktes ett ljud ur ett fönster på Klin tehamn, hwilket wägledde den lille, trötte seglaren in i isen, nagra hundra famnar från Klintehamn. Omöjligt war det wisserligen för de uttröttade att komma i land, men de woro glada att wara det så nära, att, då dagen fom, menniffohjelp kunde påräknas. Likwal fåndes nu földen för de arma menniskorna alltför bister. De genomwaåta kläderna fröso allt närmare kroppen, och snart skulle den ene efter den andra ha stelnat, och af trötthet insomnat — sannolift för alltid — om ej skepparen anbefallt att alla borde lägga fig tätt sammanpackade på bot ten i båten, höljande öfwer fig det föga wärmande is-omflädda seglet. J denna ställning afwaktades den efterlängtade dagen. Strart på morgonen, då båten blef synlig, utsändes från hamnen en mindre båt, och kl. 10 woro alla räddade. Få timmar fednare, hade räddning ide warit möjlig, tv winden gick mera nordlig och båten hade drifwit från land. Beklagligen hafwa dock de raska roddarnes händer och fötter blifwit af kölden skadade, och skepparen Johan Nilsson — densamme, fom war med under båtföraren Anderssons befäl på St. Carlsö, der denne ådrog fig döden under den före färliga orkanen den 29 Januari 1849 — klagar öfwer lidande bröstet, wa dan menliga följder för dessa raska pojtförare funna, ty wärr, wara att befara. Sör en hwar, fom betraktade wäderleken ifrägawarande natt, synes det högst öfwerraskande, att denna postbåt då funnat berga fig ute på hafwet, och, näst Guds hjelp, kan deras lifs räddning tillskrifwas ert beundranswärdt mod, ffidlighet och största anftrångningar. — — J samma Tidning läser man åf wen följande: PÅ sjelfwa nyårets morgon förnummo wi här krigsryktten, hitflugna ifrån fastlandet. För fin del önstar G. L. T., att dessa rykten ide måtte bekräftas. Sweriges folk, fom i framfarna tidehvarf med få ynglingamwarm åftventyrdlust fastade fig, en ringa men oförfärad hop, in i Europas stora strider, och som der flöfade med det ädlafte blod och wann länder och rykte, men fom också snart må ste fe fina eröfringars byggnad fammanstörta, ty den war för hög för fin grund: wal, och all konstlad storhet är wansklig, — Sweriges folk behöfwer fred för att med manna-åldernå idrotter sköta om sitt hus och tillgodogöra fig de många ffatter, somi i def berg, mark och skog fe dan århundraden ligga fördolda elller wanskötta, ty efter äfwentyrens tid är arbetets tid fommen. Afwen det fred: liga arbetet har både fina ftrider och fina segrar. Nya tider, nya eröfrings-fått: men Gud gifwe oforänderligen samma fri ffa mod! Då skola mi äfwen, ifall wårdfafarna tändas på wåra kuster, och när budkaflen ilar från bygd till bygd, oförskräckta möta den fiende, fom will tillintetgöra wår frihet och sköfla wåra hem: wi skola manligt wärna wårt land, ty wi hafwa lärt of att älska det! —