Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1855, sida 2

vligter. Hon mile att de, förenade i lifwet, skulle jemt följas at med fina tanfar till der herrliga mål, hwilket en upplosta menniskan aldrig borde lemna ur sigte, men fom få lätt glömmas bland dagens urider för materiella syften, def joller och dess flärd. Månad förflöt efter månad; Ellen delade fin tid emellan husliga vligter af alla flag; bon wille förstå litet af hwarje som en husmoder bör känna, tills hennes Sjökonung kom hem, som hon war wan att yttra sig om fin blifwande make. Sedan hon sluatat vagens bestyr bort pratade hon de långa winteraftnarne med den alskade fadren. då föremålet alltid war den fränwarande siökonungen; på kartan följde man honom efter den anwisning. fom de då och då anfommande brefwen lemnade; bon framlade för den gamle i all upprigiigbet alla fina tankar od känslor, fin farhäga att ej vitt funna uppfatta alla en makas pligter; Grefwen tröstade henne alltid, når bon yttrade detta twifwel, att hon med ett fullt och redligt uppfåt förr eller fed nare skulle komma till målet; det är ofta mer wid dettas tillwaro, än i det flyckade wid def utförande, lyckan är få tad, m. m. sådant. Med modern talar de hon mest om sitt hushåll. Grefwin: ian war en af dessa praktiska matmövar, för hwilka en kos förmåga att emna mjölk i målet, en pigag fridlig: