Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1855, sida 3

men i det nasta war molnet förswunnet. — Tack för din spadom gumma, fast det jast ej läg mycken sanning i den så widt jag kan förstå; ty ser du, jag ämnar aldrig gifta mig, om ej Necken sjeli fommer och friar till mig, hwilket åter wore allt för stor heder för mig; och derföre fåster jag alls ingen wigt wid dun peofetia; emellertid wil jag ej att du för någon, oc minst min fru mor grefwinnan, nämner att jag warit få barnslig och lätit dig spå mig, få framt du will bespara mig en sparlafanslera som jag wäl erkänner mig hafwa före ljent, men fom i alla fall ej är få roc lig att få; och farwäl sedan med dig min gumma, på hwars förmåga att fa sta en fann blid i det fördolda fommans de jag dock wågar twifla. Gummarn gock betackande fig för alt hwad Elen gifwit henne. En wacker Junidag kom Theodor på besok hos fina anförwandter på det gref liga godset; han war owanligt tanffull och Ellen försökte förgäfwes, att med fina små noptäg förströ den eljest glade sjömannen. Slutligen gaf han genom följande ord förklaring öfwer fin ned slagna sinnesstämning: — Jag kommer bit i afton för att säga farwäl för ett helt är. J morgon refer jag och fommer ej igen förrän nästa midsommare. Jag har aldrig nägon gäng kändt mig så fästad wid landtbacken fom nu är Hines