Helsingborgs-Posten – 4 januari 1867, sida 3

mal grähärig Griser. han har nog en dyrbar last inne, om blott ström och vind hälla i tills han kommit förbi grundet kan kungens folk icke göra honom någonling. Se der! han bergar sitt storsegel, han halsar upp, för att taga märke på Jerne kyrka. Det är en klok hund den Paul! Måtte vår Herre bevara honom och hans skuta. Nu ha de klarat näset vid Grå jupet, om en handvändning är han i säkerhet; i natl lossas det, sä att allt är i ordning när tullbetjenterna i morgon komma ombord till konom. Kom nu godt folk så gå vi hem, Paul Piil kan nog behöfva oss sedan-. Straxt derefter voro både jakten och dess förföljare ur sigte. Fiskrarne bröto upp och lemnade stranden. Något senare samma aston gick en resande på den smala gångstig som löper längs Ovren: en hög jordvall som naturen bildat genom Skads harad, längs med Vesterhafvet. Vägen slingrede sig emellan höga, mossbevuxna hullar; den var obanad och knagglig och cet genomträngande regn, som under de sista timmarne varit mycket ihållande, gjorde den nästan ofarbar, så att han nästan vid hvarje steg sjönk ned till knana. Efter att en stund halva gåll framåt, stadnade han och såg sig omkring, för alt söka uppdaga något skjul eller någon mensklig boning, der han kunde få tak öfver hufvudet och hvila; men dimman: som låg öfver hela nejden dolde allt för hans blickar. Han fortsatte sin gång på måfå och fick ändtligen höra en hund tjuta från det håll, der slskläget låg. En stund derefter skimrade det matta och osäkra skenet af ett ljus, efter hvilket han riktade sina steg. Det dröjde icke länge innan