Helsingborgs-Posten – 4 januari 1867, sida 3

delssfrågan lamt arbeta på resorm t wåra treditbruk och på ändring i nuwaranre banklagstiftning. Utlandet. ejsaren of Ryssland Har, fom bekant, för ide länge sedan upphäft sig till fina tatolffa unterjår ters påfwe, och för genblicket upröjuder ren ryska regeringen alla krafter för att förmå de tatelska presterna till untergifwenhet under ten nya ort: ningen. Orsaterna till den nu inträrta sulljtäntiga brytningen hafwa i dagar framislällts i en of ficiös strift, fom uttommit från det päfliga fatss tryckeriet i Rom och bär titeln af En på altitycs sen stödd berättelse om H. Helighet t Pius IX:s jorte farande sträfwanten för att förmiltraUt en katolsla kyrkans litanten i Ryssland och Polenv.7 Denna skrift börjar, enligt en berättelse till Times, med att ffilora, hurn förhällandet emellan ten heliga stolen och Nyssland gestaltate fia 1545, rå kejjar Nicolaus hare en sammantomjit mer Gregorius A, I, och slutar med att omtala ten autiens, yhwillen den ryske gesantten baron Meyenderfj sör ett par år seran bare hos Pius IX och som afbröts veriges nom att påfwen wisade gesandten på dörren. Det är, från tenna scen som den dåterkalleliga bryts ningen daterar fig; ty ven ryska regeringen wigrate att tesavonera gesandtens uppträranre. Den ee pofgörante autiensen slildras i den nämuda skriften på följanre sätt: Den nedriga behandling, hwilken ren tatolsta fyrtan städse är unterkajtad i Nygland, föranledde ven helige fadren att ånyo fram ftälla fina tlagomål inför ten ryske gesandten, vå ban wir ren wanliga julauriensen den 27 Decem ber 1865 emottog denne tillika med de öfriga mid påfliga hofwet ackrediterave riplomaterna. Då samtalet lerdres in på de kyrkliga angelägenheternas beklagliga ställning i Pelen, kunde Hs Helighet icke underläta att uttala sin bedröfwelse öfwer den sergliga werkan biskopen af Chelms arrestering uts öfwat på hang stift, läggande emellertid härwid skulren ide på kejsaren, hwilkens ärla sinnelag påt: wen kände, utan på vem, fom forjare fin juweräns wälwilliga afsigter. Hans Helighet betlagate äfmen, att pater Felinski( bistopen af Warschau) bif wit fördrifwen från Hu er febistopssäte, häntydd derefter på erkebiskopens wikaries fängslande och dröjde wid den omstänrigheten, att inrikesministeru lättsinnigt twingat kapitlet i Warschau att wälja ny vikarie för biskopssätet, ehuru retta have ide blott en laglig innehafware utan dessutom tvenne unterbiffopar, fom förut olifwit anställda för att kunna fungera i aläkbiileress frånwaro eller förs fall. Den ryske gesandten fann för godt att motsäga de konstaterade fakta, på hwilka ren Helige fadern åberopat fig, och krydrade sitt tal med opassande tillrättawisningar, ja tillät fig till och med den anmärkningen, att allt detta icke skulle inträffat, om katolikerna uppfört sig på samma sätt som protestanterna och under upproret intagit en wan staplig i stället för en fiendtlig hållning mot reges vingen. Zcke tillfreds härmed hare han ven frädcheten att tillägga, att ve polska katolikernas betes ende, när allt fom omkring, äcke war svunerligen öfwerraskande, då katolicism och revolution woro liktydiga begrepp. Den helige fadren, som antändes af råttwis wrede och djup harm öfwer en så skamlös beskyllning mot det troende samfundet, hwars ärewörriga öfwerhufwud han är, befallde ör gonblickligen gesandten att gå bort ur hans åsyn, tilläggande, att som hyste aktning för kejsaren men icke kunde säga detsamma om en gesandt, hwilken, säsom man mäste förmoda, i strid mot sin höge suveräns afsigter kommit oh hånat honom (påfmen) i hang egna rum. Denna piujfanuna title dragelse har föranlertt den nuwarande riplomatiska ställningen emellan den heliga stolen och hofwet i St. Petersburg, mäste sä mycket mera wäcka den helige faderns förtrytelse, som det ryska hofwet icke fann för gort att ogilla fin gesandts oerhörda uppförande och jålunda bana wäg för en lösning af de swårigheter, som skulle uppståt genom en ni ges sandts utnämning. Till titningen Presje i Paris skrifwes från