Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 3

De sårade, som lågo på marken, skreko af ångest, då de sågo kavalleriet galoppera ned mot dem, men prins Fredrik Karl drog försorg om, alt de icke blefvo öfverridna, och inställde till och med förföljandet för att låta sina sqvadroner göra en omväg i stället för att rida igenom en åker, i hvilken flera österrikiska sårade tagit sin tillflykt. Då dessa sägo lanciererna komma, trodde de, att de skulle huggas ner, och skreko ynkligt, under det de viftade med hvita kläden till tecken att de icke ville göra motstånd; men de hade ingen anledning till fruktan. En stor massa fångar gjordes, ty förföljandet fortsattes ända till Elben, och först kl. 9 upphörde allt skjutande, under det dock armeens hufvudstyrka gjorde halt kl. 7. Då prinsarne kommo tillbaka, helsade bataljonerna dem med hurrarop för deras seger; men de afstodo från sörföljandet och sina egna truppers hyllning för alt so efter huru det var sörjdt för de sårade. Dessa lågo till oerhördt antal på valplatsen; äfven döda fanns der i massa, men allt hvad de behofva är gjordt i morgon. Hvarje hus i trakten, som icke är nerbrunnet, är fullt af sårade. Österrikare och preussare ligga sida vid sida, men ambulanssoldaterna äro ännu ute och alla kunna icke vara uppsamlade förr än i morgon fram på förmiddagen. På lazaretterna utmärka sig isynnerhet Johanniterriddarne genom sitt frivilliga barmhertighetsverk. Denna riddareorden, som nyligen blifvit återupprättad, med uppgift att bistå svaga och lidande, har hitsändt en mängd Jukattirajj under tillsyn af grefve Stolberg. Genom riddarnes försorg upprättas lazaretter i de närmaste städerna, byarne